Som för 8 år sedan

verkar stressen på min mun.

Den är annorlunda nu än då, oron.

Nu handlar den om mina söners framtid. Då handlade om jag skulle överleva eller inte.

Tanden faller likförbannat. Fast det är en annan tand denna gång. Den andra sitter ordentligt förankrad såklart.

Drar loss tanden med tandtråden. Ser på mig själv i spegeln med ett gapande hål i munnen och kronan i handen.

Konstaterar trött att precis på pricken som för 8 år sedan så är jag i stort behov av nya glasögon men får liksom prioritera tandläkaren istället. Skit!

Då trampade jag på mina glasögon strax innan jag skulle på operation. Fick fixa till dem med optikerns hjälp. En röd skalm på lila glasögon. Ja ja ja, gillar färg, men ändå…

Idag var jag hos tandläkaren. ” Det här ska vi fixa”. ” Sååå fina rötter”. Han är alltid entusiastisk, min tandläkare.

Klart vi ska fixa min tand.

Det är resten som är lite knepigare.

Men det ska nog tusan gå iallafall.

Hoppet tänds åtminstone när äldsta ungen kommer hem från bygget, han är på nu, och glädjestrålar över att han har använt bygghammare.

Visst, min unge, smaken är som baken.

Om någon satt en bygghammare eller borr i min hand hade jag flyttat till andra sidan jordklotet. Sonen tycker det är hur coolt som helst.

Och så idag, innan han ska till tjejen.

Nyduschad och fin efter jobbet ställer han sig och stryker, för första gången en skjorta.

wp-15816970530921740939634090738349.jpg

Alla hjärtans dag 2020.

Förresten var det 8 år och fyra månader sedan jag gick igenom samma tandupplevelse.

Om man ska vara petig.

En reaktion på ”Som för 8 år sedan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s