Jag har hamnat i en karusell som snurrar i rasande fart och jag vill, men kan inte hoppa av. Åker med och fattar ingenting.

Får två olika aviseringar om dokument som ska hämtas ut i centrum. Det är samma dokument fast ett är till sonen och ett är till oss föräldrar.

Jag fattar inte det först. Kan troligtvis inte läsa, för det står tydligt på kuvertet att ett är till oss. Skickar dit sonen då han ”stannar hemma” från jobbet. Han kommer tillbaka utan. Man ska betala och han har då minsann inga pengar med sig. Kanske är det tur för de hade aldrig lämnat ut vårt kuvert till honom.

Lusläser på nätet. Det står ingenting om att man ska betala. Ingenting. Trycker ut en fullmakt och låter sonen skriva på. På fredagsmorgonen åker jag dit. Jag köar. Betalar dubbelt trots att papperna säger samma saker. Köar efter att ha betalt i en annan lucka.

Papper papper massor av papper. Massor av träd som fått sätta livet till. Inga papper som gör mig klokare. Jag förstår mindre än innan.

Irriterad bestämmer jag mig för att inte åka hem på en gång, jag vill njuta lite av att Rom som badar i sol och samtidigt få utlopp för ilskan med. Sen går jag fullständigt skitarna av min stegräknare. Den får så det tjongar om det och slutar upp med att skicka meddelanden om att; ska vi börja gå nu då! Istället kör jag över mitt mål två gånger. Ha ha ha! Det är så att jag tänker att jag borde ta kål på den helt genom att springa upp för de fyra trappramperna i tunnelbanan när jag kommer till min station. Fast det gör jag inte. Fegar ur och tar hissen. Det får jag av mig själv som belöning…säger vi.

Hemma scannar jag in hela skiten, jag hämtat ut, och skickar till en som sägs förstå. På makens uppmaning ringer jag också personen i fråga. Hen svarar inte.

Skit! Igen.

Vill verkligen inte åka runt runt. Bad aldrig om att få hoppa på.

Stanna nu då för tusans hakar!!!