Vi är helt säkert inne i något som skakar om oss alla ordentligt.

Igår satt jag fyra timmar framför datorn på den första teorilektionen, via zoom, på kursen jag skulle ha börjat förra helgen. Skumt och nytt och någon har ingen webcam så vi bara hör vederbörande. Fast jag tänker att det är en himla bra tid vi lever i som kan göra så här. Inget kan ersätta de mänskliga mötena. Men bra ändå att vi kan se…eller de flesta i alla fall… och höra varandra även om vi befinner oss på olika ställen i Italien. Inlåsta i våra hem.

Sedan några dagar tillbaka funderar jag  på att spela in några av sångerna vi sjunger på barntimmarna och skicka till mina små kycklingbarn. Då ringer min arbetskamrat och undrar om jag är med på den nya FB gruppen (som vi ska vara gemensamma administratörer för), de har tänkt att vi kan göra lite roliga filmer och sätta i denna låsta grupp för just barntimmefolket.

När jag vilat efter maten ser jag att damen från dagiset jag jobbat två lektioner på innan allt stängdes ner har sökt mig.

Hon vill att jag funderar ut och kanske skickar henne videos. Flera av föräldrarna har undrat varför inte hennes dagis sätter upp filmer. Några vill inte betala för marsmånad. Hon är mycket orolig för att hennes dagis som öppnades för 18 år sen ska gå i sank helt. Dessutom har hon inlett förhandlingar om en förskola hon tänker starta nästa år. Jag är tänkt som en av medarbetarna.

Jag lovar att hjälpa henne. Trots att jag är den sista på dagiset…

Frågar sonen råd om hur man gör. Han ger mig lite feedback. Rycker på axlarna. Är väl inget svårt? Kommer han någonsin att förstå min teknologiska ångest?

Försöker spela in den enklaste lilla barnvisa med maken som håller i kameran men jag blir bara nervös och spelar fel och han tappar tålamodet. Lovar att träna, som om jag inte kan den utantill ha ha ha!…

Nä, det här får jag försöka fixa själv. I morgon. Idag chillar jag lite. Pysslar förvisso. Vi kan väl inte bli youtubers utan att ha lite pyssel med, eller?

Idag lyste solen lite, då skyndade jag ut i min trädgård. Som den nyblivna filmaren jag är fick herr och fru koltrast vara med mig i ett litet experiment.

Tack för att ni bjuder på det! Bästa fågelkompisarna.