Det ser ut som om jag måste välja. Eller rättare sagt; jag har inget val. Om jag vill ha ett jobb efter Covid-19 så får jag ta ett rejält bett i detta sura äpple. Inget att snacka om.

Igår kände jag mig sååå pepp. Gjorde den där miniyogalektionen på zoom och visserligen dunkade hjärtat som om det ville hoppa ur bröstet samt att jag fick för mig att jag nog borde gå på toa en gång till, mitt i alltihop, men det blev bra. Efteråt sa jag tack och hej och sen ringde hon, som bett mig om det hela, och sa att alla ville att jag skulle göra om det nästa måndag. Hon vill dessutom ha privat lektioner när hela karantänskiten är över.

Ja, bara så att ni vet det tar jag inte betalt för dessa lektioner. Jag ser det som en träning för mig och en hjälp för andra. Att ge människor instrument för att klara kriser bättre. Känns lite som min grej också. Sen får vi se. Privatlektionerna, har min vän redan förkunnat, att de kommer att betalas.

Igår provgrejade jag med min mobil och notstället härhemma för att spela in videos. Det gick rätt skapligt tyckte jag. Fick en förfrågan om en filmsnutt som bör vara klara innan fredag. Visst, tänkte och sa jag, i går.

Idag tappade jag telefonen i golvet minst hundra gånger. Glömde saker omkring mig som kom med på filmen och glömde vad i hela friden det var jag skulle sjunga. Panik!

Skickade iväg eländet och sa som det var : jag har panik! Undertecknat sura tanten.

Några lugnande ord senare och åtskilliga försök är jag klar samt har klickat hem ett selfiekit för min mobil. På något vis ska jag väl klara detta med.

Jag som absolut aldrig skulle göra videos eller hålla i lektioner online.

Hjälp!

Fast egentligen har jag ju valt bort sura tanten. Detta är ju en chans att lära sig.