Jag får ofta frågan om det från svenskar.

Jo, tack. Livet och dagarna rullar på. Fast annorlunda.

Vi köar länge för att handla mat och mediciner.  Alla ”onödiga” små affärer, som sålde kläder och prylar, barer och restauranger, är stängda. Affärerna gick redan på knä p g a online försäljningen. Antar att detta är deras slut. Tobaksaffärerna är dock öppna. De är ju statliga ha ha ha! Hem och röka med er! Det är bra för lungorna ju, vet vilket pucko som helst. Corona ska tacka er personligen om hen får en chans.

Vi får inte promenera i parken härunder (har jag nog redan tjatat om), där det dessutom finns en hundrastplats. Gula polisband har dragits så att man inte ska gå in där. Detta är ingenting min hund kan förstå så han försöker med fyrtassbromsarna att övertyga mig om att det är dit vi ska. Fortfarande efter flera veckor…eller så…(tappar tidsuppfattningen helt)…vill han dit.

Vi går runt, med viss svårighet. En privat grässlänt är inte, av någon mystisk anledning, avstängd. För att den är privat?

Dit brukar vi gå, så att hunden kan få springa lite. Han springer förvisso i vår lilla trädgård också, men det är inte riktigt samma sak. Fast han är ju lyckligt lottad utan att veta om det. Det försöker jag också säga till honom där han ligger platt med alla fyra tassarna hårt i marken och en nacke som kan tävla med vilken tjur som helst. Han skiter högaktningsfullt i vad jag säger. Dofterna kan finnas inne i parken också. Men vad vet jag om det, dummänniska!

När jag lyckas dra honom runt och uppför backen till vårt hem så hör jag den; Hackspetten.

Det finns numera en hackspett där nere i den tomma parken. Får sedan veta att flera hört den.

Mitt i allt det sura blir jag glad. Naturen tar plats igen. När vi människor håller oss borta så andas allt bättre. Jag försöker se hackspetten,  men det blir bara ryggtavlan då den snabbt byter träd. Den har nog anat min zoom på nåt vis. Synd!