Det är ingen lätt uppgift att hålla intresset och koncentrationen på topp i en hel timme när man har en grupp olika barn i två och ett halvt/tre års åldern. Särskilt inte då detta försiggår i matsalen full av stolar och bord som dessutom inte är ett stängt rum utan ett openspace sådant med bara en fjuttig grind att stänga ute de andra dagisaktiviteterna med.

Om man sen lägger till en gammeldags ide om att små barn är sådana som ska formas helt in i vårt producerande samhälle (som för övrigt håller på att rämna) och samtidigt visa upp ett slutresultat som får föräldrar och andra släktingar att dunka dagiset i ryggen av förundran, ja då blir det lite stressigt.

Nej, jag klagar inte. En bra förskollärare klarar detta och försöker på något vis att göra det så positivt så möjligt. Hon sväljer ner all den besvikelse som, sedan upptäckten att Montessori och Malaguzzi bara är fungerande i små små bitar i deras eget hemland, växt till ett stort hus. Istället försöker hon trycka in allt det hon vet är rätt. Dessutom på engelska.

Det är heller inget dåligt dagis. Nej, alla är vänliga och mycket omtänksamma. Barnen blir behandlade med respekt och kärlek. Det bara skaver det där att de måste sitta stilla så mycket. Som en förberedelse på skolan då de kan bli straffade genom att inte få någon gymnastik för att de är så livliga.

En dag sätter de andra i personalen på hög musik för att få de mindre barnens uppmärksamhet. Då blir det bara dansa av i den där matsalen. Allt annat är otänkbart.

En dag vill den där otroligt intelligenta lilla tjejen inte vara med alls. Hon vill mecka med barnstolarnas bälten. Hon vill leka tåg med stolarna och stänger så småningom in sig i en cirkel av stolar där hon jagar bort alla andra. Detta funkar inte när man jobbar på att få ihop en liten grupp som sjunger sånger och som så småningom, när det blir tillåtet att använda färg (covidrädslan), ska pyssla tillsammans.

Hon är med i korta stunder, mest då dagisföreståndaren tittar in och ryter till. Fast mest sitter hon i sitt ”stolsrum”. De andra förstår inte riktigt varför de ska hålla på med Itsy bitsy och dramasagor när det verkar så kul att göra vad man vill. Kaoset är på ingående. Men som sagt, en bra förskollärare har många kort i fickan och lyckas få de flesta med till slut.

Så tröttnar flickan på sin lek. Hon vill ut till lek-köken och allt de där andra och klättrar upp på grinden. Kommer inte på inrop. Då går den där lite utvecklingsstörde pojken (en skruv lös enligt dagisföreståndaren) som är så noga med regler och duktig på engelska dit. Han tar tag i flickan. Han blir biten. Ett fult tandmärke på fingret som måste få is på sig. Föreståndaren tar ut flickan och ställer henne i en vrå. Skamvrån. Pojken plockas ut för att bli ompysslad.

När jag har decinficerat alla bord och sagt ” bye bye” till alla barnen som sitter utanför längs väggen för att vänta på maten går jag förbi flickan. ”Ciao Marika” säger hon, ”jag vill inte stå här”.

”Nej, det förstår jag. Men du vet att du gjorde något man absolut inte får eller hur?”, säger jag.

Flickan nickar.

” Då är det bäst du står kvar tills la dottoressa (föreståndaren) låter dig gå”.

”Ja, fast jag vill inte vara här, jag bara vill inte”, fortsätter hon att muttra när jag går för att byta om. Tar av mig läkarrocken (en annan liten detalj svår att svälja ner), byter foppatofflor mot mina skor och går ut därifrån.

Både flickan och pojken är med mig sen. Min hjärna går på högvarv för att tänka ut en plan där båda är med. Där båda får plats

Jag måste använda mig av kursen i yoga för barn jag gick under lockdown.

Jag måste få användning för de italienska versionerna avkurserna ” i ur & skur” jag plöjt de senaste året. D v s jobba emot starkt motstånd mot väder och vind. Rädslan att bli kalla.

Jag vill ändra världen. Få den att bli vänligare, mjukare och grönare. Det kan man bara göra om man börjar med barnen.

Baba nam kevalam, mantrat vi fick lära oss på kursen yoga för barn, går på högvarv när jag planerar. Smider mina planer.