I en konstig tid i en konstig värld kan en annars så stabil…nåja…något stabil mamma få covidpanik och ringa återbud till jobb pga konstig hosta som försvinner under dagen och kommer tillbaka på morgonen efter.

I denna tid som nog ingen förstår kan yogaläraren, som föredrar att hålla yogalektioner med munskydd framför att streama liknande lektioner på nätet för att det är dåligt för pranan, stänga ner hela centret för att hennes man varit i kontakt med en covidsmittad. 

I galningarnas tid ringer den sympatiske moderatorn mamman för att tala om att de av säkerhetsrisk kommer att hålla stängt åtminstone två veckor. Han lägger till att han är hemskt ledsen främst då han inte får träffa den så trevlige unghästen.

Allt bara faller. Marken gungar. 

Det är höst, tänker denna mamma, allt faller då. Går i vila. Precis som i våras. Likadant. Nej, vänta nu…man går inte i vila på våren. Man stänger inte ner allt för att knopparna håller på att brista.

Ändå gör man så här. 

Just som ljuset började synas i horisonten. Just som det kändes som om hon hittat rätt väg att gå för läkning. Familjens läkning. 

Hon hann iallafall få lite instrument. Ibland går de bra. Ibland inte. 

Hon skakar av sig obehaget och tänker att hon måste fortsätta på denna väg även om hon är själv igen. Det kanske bara verkligen handlar om två veckor. Han sa också att de finns per telefon. Om allt krisar så finns de där. Ett telefonsamtal borta. 

Denna mamma har trotsat och trotsar vilda hästars sparkande och frustande, tjurars stångande och brölande, då skulle det ju vara tusan också om hon inte skulle kunna ta telefonjäkeln om hon sitter i ett hörn. 

Klart hon kan. Klart hon kommer att göra det om det behövs. I väntan på bättre.

Det finns något vackert i det som faller också.  

Som en ros som ger upp för att det är dags att ge upp.

Eller en buske som låter sina blad falla på fula bilen som parkerat åt helskotta.