Hela tiden är jag där och petar. 

Jorden. Växtligheten. Livet.

Det viktigaste av allt. 

Ser två filmer som en kompis tipsat om. 

Ja, samma kompis. 

Vi känner varandra genom våra bloggar. 

Vi delar inte alla övertygelser. 

Men en sak har vi gemensamt; kärleken till det som är på riktigt. 

Den ena filmen heter Kiss the ground. Den bara styrker det jag alltid tänkt. Den är som ett stort AHA och GIVETVIS och SÅ KLART! Att vi bara måste tillbaka till roten igen. Moder jord måste vördas och behandlas precis som alla urbefolkningar alltid har gjort. På detta finns ingen annan lösning. Kärlek till vår planet är nödvändig och möjlig. Vi har lösningen under våra fötter. 

Andra filmen stärker denna känsla ännu mera. 

Om ni inte sett Bläckfisken och jag, SE DEN!

Respekten, kärleken och förståelsen. 

Allt det finns i oss. Om vi ser efter.

Jag får mina söner och mannen att se den.

Fattar ni? Alla fyra i soffan…eller minstingen får inte plats och drar in sin stol för att vara nära oss.

Någon har sagt att det är en långsam film.

För mig har aldrig någonsin en timme och tjugofem minuter gått så snabbt.

Så gripande.

Så underbar.

Så levande.

Min vandring mot en bättre värld kan bara ta ännu mera fart nu.

Äldste sonen ser lite misstänksamt på mig då jag säger att jag visst kan börja från en fjuttig trädgård ovanpå ett garage.

Var annars.

Odla. Kompostera.

Lära ut.

För att, som mannen i filmen Bläckfisken och jag säger, bli vänligare.

Amen och Like på det!