Den här pandemin har gjort mig ännu blödigare än någonsin.

Om tårarna förr rann för både sorgliga och glädjande saker så blir det fullständiga fontäner nu.

Först ser jag en bild min systerdotter satt på Instagram där hennes föräldrar, som inte längre finns och varav en är/var min syster, tittar rakt på mig. Unga och glada. Jag råbölar. Inte bara för att saker blev som det blev men även för det hon skriver, min systerdotter, om kärleken som fanns där och att det är det hon minns mest.

Sen förkunnar min sturske son, som häromdagen sagt att då han vill tjäna stora stora pengar inte längre tänker slita på ett sketet bygge, att han ändrat sig och tänker åka dit på måndagen. Ångesten har växt sig till ett enormt hus den senaste veckan då jag sett honom i olika, endast möjliga om man vill tjäna stora stora pengar utan utbildning, scenarion. Nu rinner den ut med en enorm flod tårar.

Sen plingar det i min mobil. Förstår inte hur det kan fortsätta plinga när jag tagit bort allt som stör min lättretade make. Ibland tror jag att min telefon är besatt. Jag fortsätter att äta min pizza som en idisslande, låtsandes som ingenting, ko.

Så visar det sig att det är min far. Han är så glad. Min systerdotter är där och städar till honom och har köpt nya fejkblommor som han slipper vattna samt satt upp nya gardiner. Dessutom får hon och hennes bror messenger på fars nya mobil att funka och skickar mig bilder. Därav plingandet. Ingen får dock igång ett samtal på messenger så han ringer upp mig på vanligt gammalt hederligt vis.

Han förmedlar en sån lycka över detta kärleksbevis från sina barnbarn att mina tårkanaler kommer i flow och jag måste gå och gömma mig  för att slippa få onödiga oförstående frågor.

Ja, jag storgråter. Fast jag är glad.

Trots att min ”hemlängtan” tar ännu mera fart efter bilderna.