Har sagt det förut och säger det igen.

Vi måste tala mera om den psykiska ohälsa som finns överallt.

Jag lägger ner den där skiten om filmmamman som ska rädda sin familj.

Det är ju jag, det fattar ju även ett kylskåp.

Just nu känner jag mig som en strandad val. Kippar förtvivlad efter luft men vet inte riktigt hur jag ska få den luft som Jag behöver.

Terapin är tillfälligt nerlagd på grund av förbannades, jävla (ja, här måste det till svordomar) covid-skiten.

Jobb projektet äldste sonen gått på slutar nu. Han vill ändå inte jobba. Han vill råna banker. Gissa om jag känner mig lugn där.

Jag spelar in videos igen. Kul och inte helt bekvämt på samma gång. Mitt fantastiska mobilstativ sjunker långsamt ihop medan jag sjunger, hunden får skällspatt, jag rör ihop texter och får göra om göra om och göra om.

Har fått flera samtal från en orolig släkting i Sverige under veckan. Nu vill jag bara fira jul i Sverige, för att samtidigt kolla upp detta. Plus att hjärtat gråter för det nu är ett år sedan jag såg min far. En vän hjälper mig att förstå den ofantliga mängd restriktioner som kommit ut nu precis. Fattar inte ens om vi får åka. Eller om man lyckas åka i sådana fall måste sitta i karantän eller bara ta en test eller alltihop på en enda inandning.

Varför pratar jag om psykisk ohälsa? Jo, den finns både här i min italienska familj och i min svenska. I båda fallen går det ut över samtliga inblandade. Och för att ju mer man lever i denna ständiga kontrollerande- och skrikande- och billiga elakheters- klubb desto sämre mår man själv.

Jag har alltid lyckats hålla mig uppe med humor och att se det vackra. Just nu är det så svårt. Så förbannat svårt!

Varför ska det vara så svårt att gå till doktorn när man har ont i själen? Varför skäms man och gapar om att psykologi är blaha och falskt påhitt av en kokain missbrukare (Freud om ni inte vet). Vilket förövrigt inte är sant som både jag och min otroligt påläste minsting försöker inflika. Vederbörande vill inte höra att alla alltid sedan tidernas begynnelse har grubblat över människans inre liv. Inte alls.

Varför ägnar inte skolor och arbetsplatser mera tid åt trivsel och hur människor mår? Här ska du producera redan i förskolan. Annars är något fel. Den som inte producerar är inte över huvud taget.

Vi mår skit. Inte bara i mina två familjer men jag hör vänner som har liknande situationer. Har sett det i terapin; vi blir bara fler och fler. Människor som inte hittar sin plats. Människor som är fel.

Kanske är det dags att stoppa nu. Stänga ner skiten och börja om.

Med risk att kanske inte få komma till Sverige på flera år säger jag denna galenskap.

Vi stänger allt och går ut och gräver till ett trädgårdsland. Eller?

Kramar varandra fast vi inte får. (kramade ”lejon” på dagiset igår. Det blev mycket uppskattat.)

Hålla hoppet uppe. Andas djupt. Skymta förändringen.

Drar ett kort.

❤️