I två helger i rad gjorde maken, jag och hunden små promenader utanför Rom…eller rättare sagt, första turen var utanför Rom. Andra här intill, runt hörnet…nära så att man nästan kan gå dit. Eller i allafall cykla.

Första turen var aningen kaotisk då det var ett helt filmteam där som filmade gympa eller något. Plus ett gäng vandrare med tillhörande hundar. Så mycket folk ute har jag aldrig sett tidigt en söndagmorgon i detta land. Antar att det är den där hotande nya lockdownen som gör detta. Man måste få syre innan allt stänger igen.

Andra turen var ju som sagt inte bara nära men betydligt lugnare. Förutom att en utsatt naturstig helt plötsligt slutade i taggiga snår med följd att vi fick gena på geggiga åkrar och komma ut fulla av lera.

Meningen är att man ska kunna följa den utsatta stigen. Barn ska kunna komma dit på naturlaboratorium och allt är uppbyggt för bara sju år sedan.

Trots att vakter finns där, människor bor där som egentligen ska driva det hela, är allt övergivet. Stigen går inte att följa. Laboratorieodlingarna står tomma.

Ett helt enormt fågelbo ligger mitt på en stig. Antar att det föll i storm.

Jag förstår inte att dessa projekt inte kan fungera här. Inte alls.

Jag får bara mera blodad tand. Är såååå trött på denna klumpiga, stökiga och dåligt skötta stad.

Jag vill ut. Ut i naturen. Bo där. Jobba där. Kanske nära havet med. Så att maken kan få se det från fönstret som han vill.

Ja, måste nog engagera mig mera i detta projekt nu.

Ska bara ordna upp lite saker först…ska bara…nä, ska nog börja leta bums.

Ut i naturen var det.

Punkt slut!