Jag försöker länge pussla ihop det så att jag åtminstone kan åka till Sverige i Jul.

När en vän som jobbar på ambassaden skickar senaste utlåtande med en ledsen emoji förstår jag ju, även om jag skummar allt om och om igen, att det inte kommer att gå.

Att resa till Sverige är inga problem ( de bryr sig tydligen inte…). Det blir värre när man ska försöka resa hem igen. Först måste man testa sig. Fast inte på närmaste vårdcentral utan i stan…(min far bor i tjotahejti)…ja ja, går väl att ordna. Fast man måste betala…(än är jag ju inte utan medel). Fast inte om man haft förkylning de senaste sju dagarna. Där går min propp ur. Vi är ALLTID förkylda när vi är i Sverige till jul. Inte under resten av året. Bara just då. Dessutom måste man sitta i karantän i två veckor när man kommer till Italien igen. Ha ha, försök förklara det för en hund som ogillar att bajsa i trädgården. Eller dagisföreståndaren som tycks tro att alla föräldrar bara väntar på att deras småttingar ska bli doktorander i engelska.

Så jag ger upp resan. Med gråten brinnande i ögonen. Ja, jag gråter ordentligt också. Sen skapar jag en julgrupp på messenger med min far, systerdotter, systerson och faster. Jag tillhör inte dem som gräver ner sig, utan jag kavlar upp ärmarna och tänker att vi ska tamejtusan fira jul en liten stund online. Så det så!

På natten drömmer jag en konstig dröm. Jag är i Sverige. Öppnar dörren till mitt rum, som någon annan i familjen använder när jag inte är där, och ser att sängen och golvet är fulla med mossa. En skog håller på att växa upp där.

Jag vänder mig om och ser på min mor som sitter i soffan och ser på tv tillsammans med min far i vanlig ordning som om hon alls inte vore död. Hon reser sig irriterat upp, går in i mitt rum och städar upp allt. Tar bort skogen. Därefter är vi ute. I farmors trädgård. Mor sätter sig i ett litet trähus hon byggt på kullen och sätter samtidigt ett sorts metallband i pannan där öppnar hon en liten lucka och spyr. Sen går hon ut, ramlar rakt ner i backen och slår i huvudet. När hon reser sig upp ser hon rakt på mig med den där bittra uppsynen hon ofta hade. Jag torkar bort jord från hennes ansikte, men hon bara ser på mig med arga ögonen. Sen vaknar jag.

Dagen efter följer drömmen med mig. Jag bestämmer att jag måste organisera spelningar med far via video. Vet inte riktigt hur men på någotvis…

På kvällen tycker jag mig höra tomtenspeldosan mor målat klinka till. Den brukar spela ”White Christmas” när man skruvar upp den. Ingen har skruvat upp den…

I helgen försökte vi spela far och jag. Det gick inte helt bra. Han hörde knappt mig. Efter två låtar försvann han.

Sen lyckades jag…hoppas jag… övertyga honom om att skaffa webcam.

Vi får se.

Under tiden fortsätter jag att fundera på drömmen förstås.