Så säger maken om julafton.

Helt plötsligt har vi 17 graders värme. Den passar inte alls in och jag inser ju att mina kläder är helt fel när vi är uppe på ängen där jag får Sverige feeling på riktigt. Ser ut som mina svenskpromenader…fast kanske man ska sudda fulhusen (ett av dem är vårt) i bakgrunden.

Men julafton blir firad ändå.

Jag ringer upp min svenska familj på messenger. Far kan inte svara i vanlig ordning och jag får lust att skalla honom i vanlig ordning. Va fan, han har haft touchscreen i snart fyra år och lyckats låta bli att lära sig. Bajskorv! Sen säger han att han inte kunnat leta efter webcam för de fått ett akutjobb (vattenläcka) igår. 1. far är i pension. 2. firman är min brors 3. måndag och tisdag då???

Mitt minne går tillbaka till dagarna innan jag skulle flytta till Italien. Jag hade sagt att jag kunde ringa proffs veckan innan för att röja min lägenhet. Han hade sagt ”nädå, jag kommer”…två dagar innan kom han. Alltid i sista sekund. Precis som min son….shit! Jag är omringad.

Nej, jag sväljer ner det och lyckas få en trevlig stund med honom, min faster och även hennes otekniska sambo samt få sekunder av min systerdotter som agerar regissör då min far ju, som sagt, fipplat bort messenger. Min systerson ser jag i bakgrunden och min bror en halv sekund då far tvingar honom att slita sig från tv:n. Min familj i ett nötskal. Hos mig sitter mina bufflar på sängen bakom mig (naturligtvis dittvingade…trodde ni annat) och säger God Jul! Åtminstone det.

Sen kör vi vår middag. I Sverige har de redan ätit. Efter det blir det julklappsutdelning. Minstingen säger att det är bäst för sen; ”kommer ni bara att somna på soffan”. Vilket vi också gör. Hunden gnagar på nya tuggisen.

Okej, det var den julafton i covid tider. Nu ska jag organisera nyårsparty med kompisar. Ha ha ha!!!