far ut ur rummet. Hänger sig i den där ribban vi har uppsatt mellan kök och matrum. Jag sitter vid bordet och dricker mitt eftermiddagskaffe. Hysteriskt häver han sig upp och ner så att jag känner mig matt i armarna bara utav att höra det. Ber honom lite försiktigt att tänka på att väggen inte kommer att hålla så värst länge om han överdriver. Det finns redan en spricka i köket. Då landar han med en duns på golvet, vänder sig om och stirrar på mig med de där rödsprängda ögonen. Sen följer skrik och luftslag så att jag ber tysta små böner i mitt huvud att det hela inte ska drabba mitt stackars lilla glasskåp fullt med koppar och glas som står bakom honom. Ser liksom i min fantasi hur alla de ärvda och skänkta små godbitarna ska fara all världens väg i en enorm explosion. Glas överallt. En hund som inte vet vart han ska ta vägen. Veckor av splittersökande.

Glaset klarar sig. Alla saker klarar sig. Ibland undrar jag vad det var som gjorde honom så arg. Fast egentligen vet jag ju. En del av röran han befinner sig i ska ha sin upplösning strax. Han är nervös. Hatet mot regler, samhället, att anpassa sig och ”vakter ” (se poliser) haglar i galen takt från hans annars så tysta mun. Det är också något om en typ från det förflutna som har sökt honom igen…eller om det är ett hjärnspöke.

Efteråt tackar jag mig själv för att jag lyckades hålla lugnet. Inte följa med. Inte börja skrika själv. Jag får guldmedalj av mig själv som dagens mamma.

Mitt i någonstans försöker jag krama honom. Han står stel som en pinne. Det känner jag igen. Samma känsla som när jag kramade min mor då min syster dött. Den inneboende sorgen som inte kunde komma ut. RoboCop, sa den första psykologen, i en lång rad av psykologer, om min son. Han är fortfarande där. Ofta.

På något vis dalar ilska ändå efter kramen. Jag är sååå förkyld och försöker samla krafter för att gå ut med hunden.

Då hör jag honom säga att han kan gå rundan, sonen som just spytt all sin ångest över mig. Det gör han också. De är ute en bra stund.

När han är tillbaka kommer han in till mig. Tårarna rinner nu. Han säger att det bara finns en som hindrar honom från att göra dumma saker igen, som att gå ner och spöa typen från det förflutna, och det är hunden.

Jag förstår precis. Han ser på mig som om han sagt något så idiotiskt. Då kramar jag honom igen. Nu går det bättre. Han är mjukare.

Hur kan du tro att jag inte fattar? Jag viskar att det var djuren och musiken som räddade mig från att gå under som tonåring. Jag tror att nästintill alla tonåringar faller i svarta hål. Vissa faller hårdare än andra. Många hittar inte det där som tar dem upp.

När sonen gått in på sitt rum känner jag mig sjukt glad. Att jag faktiskt, trots att jag ibland tänker att jag är en stolla som skaffade hund när barnen började bli så stora att man kunde röra sig mera fritt, envisades med att vi skulle ha just en hund. Min hund löser inga världsproblem. Han hittar inga jobb. Han surar aldrig när man varit borta länge. Han dömmer inte. Fast om han tycker att vi är helt dumma i huvudet går han undan och gömmer sig. Det varar dock aldrig länge. Långsinthet vet han inte vad det är.

Den där pälskliga saken som älskar när jag mediterar.

Tror att han är ganska omedveten om vilken terapi han är. Eller så vet han det och låtsas som ingenting.