Ja, faktiskt! I denna familj är jag den sista som blir tatuerad. Egentligen skulle jag ha varit den första.

Från att ha tänkt bröstvårta transformerade jag det hela till blommig tatuering över hela ärret.

Maken tatuerade sig. På armen. Sen fick jag träffa tjejen som äger tatueringsstället. Hon tog bilder på mig. Jag visade vad jag tänkte mig. Bilder jag hittat på nätet. Detta var i juni i fjor.

Hon skickade mig förslag. De var inte alls det jag ville. Under tiden var minstingen där och gjorde en tatuering, en födelsedagspresent. Jag fortsatte att fundera. Sen fyllde äldsta sonen 19. Vi gav honom en tatuering i present (enorm fantasi på presenter här ha ha!). På väg dit fick han mig att vända om, nästan framme, han tyckte att det var långt borta (vilket är sant). Han satte ner foten och skrev till tatueraren att han bad om ursäkt men ville själv välja ställe.

Sen gick han till ett ställe här i närheten.

Jag funderade vidare. Tyckte inte om ställena i vårt område. Tittade på bilderna som hon skickat mig om och om igen. Tänkte att jag inte alls ville ha nån jäkla tatuering. Precis som jag inte ville ha en falsk bröstvårta. Egentligen avskyr jag mina falska bröst. Särskilt det som saknar bröstvårta. Det är hårt (ja jag vet tjatar om det) och ibland känns det som om det stoppar mina rörelser. Stör min yoga. Ofta känns det som om jag har ett band runt om mig under brösten. En snara.

Är inne igen och kollar på den där sajten med folk som tagit bort silikonet för att de blev sjuka…visst mår jag lite kasst. Visst är finnarna på näsan oförklarliga. Visst är jag stel som en pinne och har blåa ringar under ögonen.

Blir sjuk bara av att läsa allt detta. Nej, vill inte ha nån tatuering. Vill ta bort silikon skiten. NU!

Fast jag vill inte bli opererad igen. Särskilt inte under pandemin. Vill framförallt inte bli sövd. Det gör mig så arg ju. Jag behöver verkligen inte mera ilska. Behöver inga sjukhus heller just nu. Överdriver nog hårdhet och blockering…

Sen börjar jag titta på bilderna igen. Leker med dem. Flyttar runt blad på en app jag hittat. Suddar ut allt.

Väljer ut två av bilderna. Frågar min familj vilken enligt dem är bäst. De svarar samma bild. Skickar till min systerdotter. Hon svarar den andra. Igen går jag in i min tänkarbubbla.

Väljer. Skickar till tatueraren och får ett datum. Sen måste jag ändra datumet för jag har fått tid för vaccin två dagar innan. Man kan inte lattja runt med immunförsvaret hur som helst. En tatuering är mängder små sår som behöver läkas (och här kommer vi in på lymfsystemstörningar också…)

Så fick jag en tid till förra fredagen. Dagen innan skriver tatueraren att det inget blir denna gång heller. En klient har ringt och sagt att hen har covid så därför måste hon sätta sig i autokarantän och följa alla säkerhetsprocedurer. Hon är trött. Detta är fjärde autokarantänen hon åker på. Just denna efter två dagars öppnande efter påsklockdownen som varade i två veckor. Dessutom var alla tatuerare stängda i fjor i två månader. Varje gång innebär utebliven lön…

Jag förstår henne. Hela denna situation är absurd.

Sen tänker jag att det kanske finns en mening med allt detta hattande kring min tatuering. Jag kanske inte alls ska göra det. Kanske pekar detta på att jag så fort pandemin är över ska jag sudda ut mina två hårdbullar och sen tatuera mig…eller bara vara platt och nöjd och skaffa solbränna över skiten.

Vet inte. Vet inte alls.

I tisdags på dagiset jag jobbar hade en flicka klottrat med lila tuschpenna på båda sina handryggar. När jag undrade lite om hon slagit sig så sa hon bara; -nej, jag gjorde tatueringar.

Ha ha ha! Barn alltså! De har oss i ett nötskal. Har observerat oss in i minsta detalj(undrar så klart vem hemma hos denna tjej har tatueringar på händerna he he he!).

Ingenting vet de förstås om alla våra funderingar, de där små. Ja, för vuxna människor tänker alldeles för mycket. Ett barn tar tuschpennan bara.

Kan det vara så enkelt? Att jag ska vänta på att tuschpennan ska landa liksom…