Jag har nog inte varit på något svenskt nationaldagsfirande här i Italien.

Ja, inte minns jag något i Sverige heller. Vi firade nog inte det…

Så blir jag peppad att hänga med på Svenska kyrkans/SWEAs gemensamma firande.

Dvs innan jag vet ordet av är jag inbokad. Helt i sin ordning. Exakt vad jag behöver. Min ”hemlängtan” är stor som en skyskrapa. Det vet mina arbetskamrater.

Hela dagen hänger molnen tunga över oss. Ovanligt för att vara Rom. Allt är liksom planerat enligt romerska mått. Flagghissning i trädgården. Alla ska sen sitta kvar utspridda och njuta av mässa, tal och mat. Det blir klart vid, så där, en halvtimme innan start att detta inte kommer att bli fallet.

Allt trycks snabbt in under ett tält. Resten inomhus.

Sen genomförs flagghissande med de vackraste små flickorna i fina landskapsdräkter i ösregn. Precis som svensk sommar. Fast i Rom.

Resten av kvällen går åt att äta paj, sallad och dricka vin. Och så klart jordgubbsbakelser.

Och så det där magiska. Jag som är en ensamvarg finner det intressant att lära känna nya människor. Eller i allafall bli nyfiken. Jag lär mig lite nytt om hur konsulaten fungerar. Blir lite sugen på att gå med i kvinnoföreningen…fast bara lite. Sa ju att jag är en ensamvarg. Blir avståndskramad av en mamma jag känner. En annan mamma/kollega jag just lärt känna ger mig positiv feed back.

En kvinna som jag ser upp till berättar lite om sin skilsmässa för många år sen. Henne ser jag upp till. Hon har lyckats hålla hårt i ett jobb här. Roddat barn och sjukdom (detta förstår jag är svårt för en helsvensk att förstå. Men tänk er artonhundratalet utan social säkerhet i Sverige). Tar flera bussar för att hjälpa till i Svenska kyrkan. Fram och tillbaka. En liten stark kvinnohäst. Så berättar hon om hur hon valt att stanna hemma i fem år. Dottern vägrade gå på dagis. Ännu mera respekt känner jag för henne då.

Jag tänker vidare på det under natten då jag har svårt att somna.

En anna kvinna tycker att jag ska lämna allt och börja om i Sverige. NU. Det peppar också. Jag är ju med på att jag borde skynda mig innan jag blir allt för gammal. Hon och jag är lika gamla.

Ändå vet jag att jag bara kan välja med mitt hjärta.

Alltså sönerna.

Precis som den där starka kvinnan som stannade hemma för att stötta dottern.

Respekt.

Jag måste ge detta tid, tänker jag och går på yoga.

Under savasanan somnar jag.

Vaknar när jag hör lärarens röst. Fast då hon säger att det är dags att sätta sig upp.

Oj, jag måste verkligen ha sovit.

Sen säger hon att jag såg död ut. Ha ha, sovande död!

Dagen efter död.