Han och jag.

Vi måste vänja oss vid nya rutiner.

Finna våra egna promenadtider.

Det är inte bara det att vi snart är helt på egen hand.

Nej, det ösregnar också varje eftermiddag. Plus åskan då som gör det omöjligt för honom att gå längre än busken ute på gården, slå en drill och in under elementet i lilla badrummet igen. Där låtsas han död till morgonen efter…jo, matpaus får han in däremellan så klart.

Det har länge varit maken som tagit första rundan. Väckt hunden så där vid 6 eller 5 eller halv 5.

I går morse var vi själva. Jag vaknade till vid fem och hörde snusandet av hund någonstans på golvet. Smög upp på toa. Tillbaka igen och domnade bort. Tror att han gjorde likadant.

Fast vid 6 var jag klarvaken.

Kvart över 6 var vi på väg.

En lång runda som kom att kompensera den där akutrundan innan jobb.

Han fick sniffa loss ordentligt. Leta efter den där tiken han aldrig hittar…eller jo, häromdagen gjorde han ju det. Fast en Sharpei-tik ägare vill nog inte att en Corgi-hanne ska komma så nära. Det verkade inte riktigt så åtminstone.

Sen åt jag frukost i trädgården medan han grävde lite under buskarna och sprang en tokrunda.

Det går faktiskt det med.

Vi ska nog få in det där med nya rutiner. Lite i taget.