Känns det som en hel evighet ibland.

Innan man hinner sitta med sig själv tränger orosmoment in ibland.

Jag smyger upp och tror att jag ska hinna med toabestyr och att sjunka ner på min meditationskudde in i min privata sfär när något trycker sig in redan under förberedelserna.

Det skakar mig. Jag har svaren. Vet hur jag ska handskas med det. Ändå är det något som rörs upp.

Det kommer från kvällen innan. Jag vet. Arga sår som rivits upp innan läggdags är aldrig bra.

Försöker trots allt reparera med min frukost i trädgården.

Reparera mig själv. Det är det bästa jag kan göra nu.

Nästa bomb kommer efter hundturen. 

Det är meningen att jag ska köra en son till ett viktigt möte. 

Han tar telefonen. Ställer in. Jag går i taket. Vi skriker. Igen. Han försöker mansplaina mig. Han vet bäst. Bättre än alla advokater i hela världen. Han har googlat. Jag skriker att han ska försvinna ur min åsyn. NU!!! Vill inte höra mer skit. Har avbokat ett jobb för hans skull. Förbannade unge!

Förvånansvärt nog gör han det. Drar in på sitt rum.

Andra sonen kommer. Ger mig mera feedback. Hat som byggts upp. 

Vi lyckas med konststycket att laga mat och äta tillsammans han och jag. Skitungen äter på rummet.

Efter lunch går jag till posten. Bästa tiden enligt alla deras rekommendationer. Efter fyrtiofem minuter ger jag upp. Kön rör sig inte alls. Jag går hem i asvärmen och medan svetten får rinna fritt på ryggen bokar jag en plats på postens online bokning. Det står i finstilt att jag visst har bokat men pga covid är det inte garanterat. Skitstövlar! Vanliga, italienska, förbannade skitstövlar. Det finns alltid en jäkligt bra anledning att inte garantera plats. Alltid! För att öppna ett nytt sketet konto och plocka bort mig från ”fängelsekontot” (det jag har med snart exmaken) vad måste jag göra liksom. Stå på huvudet och äta skit samtidigt? 

Förlåt! Går lite bananas emellanåt. Ni får stå ut med min dåliga poesi ett tag.

Jag ringer också ett samtal som jag hoppas ska hjälpa att få in sonen på en annan tankebana. Mer kan jag inte göra. Han är myndig ju. 

När de där fluffiga rosa molnen, som säger att solen är på väg ner, dyker upp är jag helt slut. 

Det känns som om det gått tusen år. Och här glömde jag ju pit -stoppet hos damerna i parken med flåsande hundar som önskar sig långt upp i snöiga berg.

Innan jag somnar ber jag alla möjliga böner till alla möjliga gudar jag kan komma på. 

I morgon blir det bättre…hoppas jag!