Tid

Sedan min äldste son började skolan för 13 år sedan har jag fått höra av lärare att de inte hade tid att låta en drömmande unge få mogna till.

Vårdcentralpsykologer hade inte tid att åka runt på skolor och prata med lärare (en hade tydligen det men då sattes igång en annan sorts problem)

Stödlärare hade inte tid att ägna sig åt bara min son, högst förståeligt, fast tid att posera på bilder och göra andra skador kunde de visst. Bara en av fyra var bra.

Nu får jag höra att advokater har massor av liknande klienter och kan därför inte ringa ett fjuttsamtal för att kolla upp med en bakutsparkande unghäst vad som försiggår när dörren stängts i ansiktet på en orolig mamma. Ja, jag sitter där och får skämmas för att jag lite ironiskt (rätt mycket ironiskt…) skickat ett tack för hjälpen med en gråtemoji.

Att jag aldrig lär mig.

Att jag aldrig någonsin kommer att inse att jag inte är ensam på jorden.

Lägger mig platt.

Gråter igen. Är en jäkel på att gråta, om ni inte visste det.

Sen torkar jag bort skiten. Röjer i köket…eller börjar röja. Jag är en jäkel på att börja också!

Inte så bra på avslut…

Stoppar in alla dessa år i min hjärncentrifug. Vad är det som saknas?

Han sa det unghästen i ett gräl. Någon som bara var lugn och snäll, sa han att han saknat. Någon som bara fanns där och sa; du klarar detta! Nu kör vi!

Empati. Visst för tusan, empati.

Var är den i alla dessa professionella figurer som har så dåligt med tid?

Har jag varit dålig på det också? Sprungit på? Lyssnat på experterna, som egentligen inte visste var de skulle placera honom. Tagit sonen till olika, onödiga utredningar.

När allt han kanske behövde var någon som såg honom för den drömmare han är.

Inte försökt att göra honom till en av många presterare som på tid ska ta sina diplom, bocka av utbildningar för att sen sitta där och säga; jag har faktiskt inte bara din son/dotter/förälder att följa. JAG HAR INTE TID!

Nej, jag vill inte komma någonstans med detta resonemang…om det ens är något. Jag vill bara skriva av mig lite.

Samtidigt som jag vill försöka förstå hur vi ska ändra på detta tänk.

Vi har bara detta livet (tills någon kan bevisa att det inte är så på riktigt) ska vi då verkligen slösa det på att jaga tid.

Kompisen som ville starta ett dagis med mig har fått ett heltids jobb. Fast hon är i chock. Hur ska hon få in yogan? Vårt lilla projekt? Pojken hon passar varje eftermiddag? Istället för att vara jublande glad oroar hon sig för att fastna i hjulet igen.

Hon ser sin tid försvinna in i ekorrhjulet.

Hur säger man stopp när man behöver pengar för att leva?

Sånt tänker jag på idag. I en enda röra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s