Av en slump hör jag den här: Upp genom luften 

Jag har klickat på Spotify’s Discover weekly medan jag jobbar med en sak. Allt stannar upp. Jag som älskar att sjunga går loss och sjunger den om och om igen. Helt underbar. Sen klickar jag på infon. Minns att jag varit inne och nosat på filmen; De utvalda barnen. Konstaterat att jag kunde se den på Svt. Inte orkat. Nu ser jag de tre delarna av denna dokumentär på raken. 

Att man kan misstolka allt…eller tolka på sitt eget sätt. Märkligt ändå. 

Att de som vuxit upp i ett paradis inte sett att andra höll på att gå under och att det för dem var helvetet. Så skrämmande. 

Här i Italien är Montessori ofta sedd som en: låtdetgå skola. Jag praktiserade på en sådan förskola i Sverige och tyckte att den var såååå stel och inrutad. Mycket konstigt. 

Antar att man inte kan översätta en metod och bara plocka till sig den helt och hållet någonsin. 

Tänker, som jag ofta gjort, att man borde blanda de bästa delarna. Göra sin egen grej. Lite som de gör på uteskolorna som växer upp här just nu. 

Det som lyser genom i den här dokumentären är den totala icke respekten för olikheter. 

Man går emot den vanliga stöpningen av lika medborgare och så skapar man fruktansvärda orättvisor. 

Det är gräsligt. Många av de som hade det bra där i ”Waldorf – skolan” gick ändå ut i världen utan att vara förberedda. Vissa kunde inte ens läsa. I drömmen om att göra bättre så skadade man istället. 

Och man tillät mobbing för att härda. Hu!

Jag funderar på detta och den dröm jag och min kompis har. Om att skapa ett ställe, gärna ute, för små barn på vårt sätt. 

Med ens känns det inte helt omöjligt längre. Så jag skriver ett meddelande till henne. Jag kan ta mig an den lille pojken hon lämnar för det nya jobbet. Vi behöver ju hålla våra framtida klienter väl.

Visst skulle vi kunna. Om en grupp icke- lärare kunde göra det dåligt så kan väl två pedagoger göra det bättre.

Föresten behöver jag något att planera för och drömma om. 

Flyga över haven.