När jag sitter på parkbänken och umgås med mina tantkompisar…(alltså, vet inte hur jag kunde få för mig att de är så unga som sjuttioplus. Några är över åttio och några väldigt nära åttio. Borde ha kunnat räkna ut det då flera av dem talar om barn i min ålder)…då landar det en nyckelpiga på mitt ben.

Naturligtvis måste jag kolla det i Solöga boken; Någon tänker på dig med kärlek. Min gåva till dig är att känna dig älskad.

Jo visst vet jag väl det. Bara så segt att känna det emellanåt. 

Ibland vet jag inte ens om jag är älskad som mamma. Hör hur ni skriker; hur kan du säga så? Men jag lovar när man blir påmind, igen, om hur man tvingade sina barn till psykologen istället för till kompisarna i parken då är det svårt att känna att ens barn kan älska en trots att man vet att de gör det…någon gång då och då i alla fall.

Fast det är klart sen kommer de och ber om tips på kräm man kan smörja på alltför solbrända ryggar eller ger mig en go kram bara så där. 

Den har nog rätt nyckelpigan. 

Ska nog ta åt mig den där kärleken faktiskt.