Hon kommer rusande runt hörnet just som vi bestämt att vi ska gå in i hundrastgården och släppa loss våra jyckar, min kompis och jag.

Tillfället är gyllene. Tomt. Fantastiskt. Hundrastplatsen är i full skugga. Bänkarna bara väntar på våra rumpor.

Då far hon runt hörnet med sin pitbull i koppel. Faller. Saker ramlar ur hennes väska. Folk som går förbi stannar. Ingen fara, signalerar hon, och samlar ihop sina rester. Snabbar sig in i hundgården. Min hund vill dit. Känner doften av tik. Jag vägrar. Drar honom därifrån. Det ska visa sig vara klokt.

På avstånd ser vi sen hur den där människan bråkar med en kvinna vi känner. Kvinnan vi känner har en Jack Russeltik som är aningen aggressiv. Fast hon skyndar sig alltid att koppla henne. Jag har varit tvungen att försäkra henne om att min hund inte alls minns längre att tiken fick ett hysteriskt utbrott då han råkade dricka ur hennes vattenskål. På riktigt tog det ett tag innan han glömde det.

Kvinnan med pittbulltiken skriker. Kopplar sin hund och följer efter kvinnan med jack russeltokan. Fortsätter att skrika, fast vi hör inte vad, då de båda stannat intill en ung pappa med sittvagn.

Senare får vi veta att han bett kvinnan med jack russeltiken att strunta i det hela då pitbullägaren helt klart är påverkad av droger. ” Pårökt” kallar han henne.

Kvinnan med Jack Russeln kommer gråtande förbi oss och berättar vad som hänt.

Hon har fått skäll för att hennes hund närmat sig rastgården skällandes utan koppel. Hon har bett om ursäkt. Detta räcker inte. Hon blir förföljd. Utskälld igen. Förnärmad.

Jag har just sagt till min kompis att jag på avstånd känner igen allt. Någon som skällde på mig. Som inte slutade. Vederbörande anklagade mig för att ha kastat saker. En handduk. Denne någon var drogpåverkad.

Frågan är; varför har vissa av dessa personer pitbullar i sitt liv. Det är frågan.