Vi har först stått på trottoaren utanför domstolen för minderåriga i tron om att ingången var där den var förra gången.

Här ändras saker snabbt. Nu måste man gå runt om. Det förstår vi när vi ser advokaten susa förbi och in på andra sidan.

Sonen har dessutom missuppfattat tiden så vi är fyrtio minuter tidiga till att träffa advokaten. Sjuttio minuter tidiga till förhandlingen.

Sen sitter vi i sauna/vänthallen utanför. Covidsäker. Luftkonditionerad när det blåser. Varmare och varmare beroende på att solen flyttar sig ju längre vi väntar. Trafiken som susar förbi längs med Lungotevere gör inte luften bättre.

I två och en halv timme till sitter vi där. I början kallas folk in via högtalarsystemet. Sen stannar allt av. Sen kör de en sorts systemkoll. När sonen säger att de leker med mobiler…kan han ha rätt. Varpå vi börjar skämta om att de snart kommer att börja kalla in; Joakim Von Anka, Piff & Puff osv. Ja, vi försöker lätta på stämningen lite.

Strax prasslar det i mikrofonen de kallar in; advokat……tystnad! Då skrattar sonen och jag högt. Ingen annan verkar road.

Efter det kommer en utav vakterna ut med en papperslista och bockar av de som är kvar.

Man kallar tydligen alla 12.30 sen inser man att; detta går ju rakt inte och då pajar allt. Trots att flera av de de kallar in inte ens är där.

Jag tror att sonen hittat på men advokaten bekräftar tyvärr detta galna sätt att organisera det hela.

Strax innan 15 kallar de in min son.

Efter tjugo minuter kommer han och advokaten ut. De ska in igen om kanske en timme. Domstolen måste ta ställning. Socialassistenten har lagt en negativ rapport. Advokaten har bett om benådning.

Jag, som ska på jobb klockan 18 börjar bli nervös. Ger mig iväg för att köpa något litet åt oss att äta. Hungern är inte alls särskilt påtaglig men vi måste nog ha något i oss och dessutom är mina vattenflaskor tomma.

Jag ger mig rakt in i röran jag aldrig hittar i. Roms centrum är och förblir ett mysterium för mig. Lyckas dock hitta en bar tillslut. På tillbakavägen tappar jag i vanlig ordning bort mig och måste googlemapsa mig tillbaka.

Där lämnar jag över chips och vatten till min son och ger mig av mot den långtbort parkerade bilen. Han får ta buss hem.

Senare får jag veta att han blivit benådad. Wow!!!

När jag sent på kvällen sitter långt nersjunken i solfåtöljen i den lite svalare luften, med ett glas Tamarind och massor av is, tänker jag att den enorma trötthet som är över mig var värd allt. Vi har vunnit högsta vinsten sonen och jag (jag pga medberoende som mamma). Åtminstone just nu.

Nästa batalj blir i februari 2022.

Till dess ska vi andas djupt.