Det var helt otippat att jag skulle sitta i min gamla arbetsgivares studio och gå igenom papper som ska göra slut på nära 30 års samlevnad med en och samma man.

För 28 år sedan började jag som babysitter för hennes son som då var ett år gammal. Nu är han alltså 29, långhårig, tatuerad och gitarrist i ett metal band.

Vi går igenom våra liv. Visar bilder på våra barn.

Det är som en resa igenom våra liv där vi minns vissa saker tillsammans och vissa helt skilda.

Jag känner mig som två Marikor. En Marika, den där blåögda , som bytte blöjor på en framtida hårdrockare och senare även några av hans vänner och trodde att allt skulle gå rakt mot kärlek och vackra saker och gröna skogar. Att allting blommade. Om det tillfälligtvis inte blommade så skulle det strax att göra det i alla fall. Hon som inte kollade upp så noga vad saker och ting betydde. Inte ifrågasatte. För hon var älskad ju och så skulle det förbli. Det fanns inte heller på kartan att hon skulle sluta älska. Inte alls.

En Marika , som är den där cyniska, som sitter där och ser spillrorna och röken stiga allt eftersom saker kommer upp. Hon som vill ge den där blåögda en tjolablängare mitt emellan lysmaskarna för att hon inte ville se fast allt egentligen var glasklart och taggarna stack med jämna mellanrum. Den cyniska vill ta telefonen och ringa runt och berätta en hel del för vissa personer vad som egentligen sagts om dem också. Ja, hon är skitelak och full av hämnd. Hon vill trycka upp en hel del gratisstrukna skjortor i nyllet på vederbörande och poängtera att om hon bara kommit hit för att jobba som ukrainskan som nu städar hennes hem ibland så hade hon kunnat ha två månader i Sverige istället för tre veckor varje sketet år.

Naturligtvis gör hon inte det. Saker förändras. Alla förändras.

Taggar och blommar hör ofta ihop.

That’s life!

Hårdrockaren minns mig så klart inte. Han var alldeles för liten för det.

Men jag minns. Jag minns hur han kallade mig mimma efter en lek jag gjorde med honom. Ordet var egentligen bimba, men blev mimma i hans lilla mun. Min snart exman kallade mig mimma efter att jag berättat det hemma och min gmailaddress innehåller det då Marika Nilsson tydligen redan fanns.

Jag minns de galet goda grönsakssopporna hans mormor lät mig äta av de gånger jag passade honom hemma hos henne. Hennes terrass där vi lekte.

I tre timmar sitter vi där och går igenom minnen och, såklart, papperna som jag ska skriva på.

Trettio år sammanfattade på tre timmar.

Gissa om jag är slut sen…