Ingen rätt att vara ledsen

Jag pendlar mellan eufori över att kunna styra över mitt eget liv och djup sorgsenhet för att jag tänker att jag aldrig ska kunna bli ekonomiskt oberoende igen.

Hur kunde jag byta ut den sortens frihet utan att blinka?

Sen kommer den där elaka påminnelsen om att mina problem är möjliga att lösa. Det som händer i världen nu är inte så enkelt som min lilla skruttsituation att ta hand om.

Kvinnorna i Afghanistan, hur ska de klara sig nu?

Allt det där om att tänka på sig själv och göra det man tycker om osv får sig en rejäl känga inför en sådant enormt bakåtsteg.

Vad vet jag egentligen?

Vad vet jag hur det är att leva under totalt förtryck?

Så börjar telefonsamtalen. Först från en. Sen från en annan. Rapporter. Var är du? Vad är detta?

Sen upptäcker jag att den ene ringt den andra för att tala om. Utifall att jag, usel kvinna/mamma som jag är, inte har sagt något om det hen såg när hen lyckades ta sig in i ”mitt” hem igen. Anledningen denna gång var medicin till minstingen.

Jag är omringad och har varit det i många år. Man håller koll. Utfrågar. Ständiga telefonsamtal. Om jag av någon anledning inte svarar på mobilen kör ett aldrig sinande flöde på vår gamla vanliga telefon, som användas av ….ja endast samme person, igång.

Lovar min kompis som är med mig när jag panikar att nästa gång jag gör min yoga inte bara sätta timern som dödar alla telefonsamtal på mobilen men även lägga undan luren på telefonen.

Nä, vad vet jag om förtryck…

Jag har aldrig blivit misshandlad förstås. Det ska sägas i ärlighetens namn.

Men jag har levt ett mycket konstig liv det har jag.

Det inser jag nu.

Det finns alltid det som är värre.

Kanske ändå att jag har rätt att vara ledsen för hur jag inte fattat vad en annan person, som numera inte finns, hade det. Först förrän jag själv fick det så gick det upp ett ljus.

Ja, för det har inte alls varit så hela tiden för mig. Eller mindre utpräglat.

Bestämmer mig för att jag har all rätt att deppa ihop. För att sen ryta ifrån ordentligt och peka med hela handen.

En reaktion på ”Ingen rätt att vara ledsen

  1. Det låter som om du vet en hel del om förtryck. Det kan se ut på många olika sätt. Och du har precis lika stor rätt som alla andra att vara ledsen, förbannad och deppig, hur än kvinnorna i Afghanistan har det. Kram❤

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s