Ensamstående med vallhund

Jag har inte alls fått nog av skog och sjöar i Sverige. Inte alls. Känslan av att jag behöver mycket mycket mera av just den sorten får mig att börja planera in saker vi kan göra nu när det blir lite svalare, hunden och jag.

För det är vi nu. Hunden och jag.

Ser framför mig hur vi går upp tidigt (ingen konst alls. Ibland kommer han och kallar på mig redan kl 5), tar bilen och kör till min absoluta favorit i Rom; Villa Ada. I min vilda fantasi kanske jag till och med gör en termos kaffe och tar med några gamla kex som vi kan knapra på efter vår härliga runda i denna stadsskog som heter duga.

Kl. 5.30 söndag morgon kollar jag mobilen av impuls. Parken öppnar kl 7.

Okej! Ändrade planer; först en alldeles nödvändig nödigtur. Sen frukost och sen Villa Ada.

Lyckas till och med hinna min meditation. Det är tur det.

Hunden är helnöjd när vi går ner i garaget. Sitter som en kung bredvid mig på golvet och ser på mig med stor förundran över att han äntligen får hänga med.

Vi parkerar vid karabinjärskasermen, som vi gjort med maken så många gånger.

Allt enligt plan.

Sen är det stop.

Wish hoppar glatt av bilen men går motvilligt med mig. Sniffar lite pliktskyldigt på trottoaren när han förstår att jag inte alls tagit honom till resten av flocken.

Lyckas få honom in i parken. Det är redan massor av folk som springer där. Ändå lyckas jag ta några bilder där det ser ut som om vi är själva.

Jag har planerat den vanliga rundan. Längs med den konstgjorda sjön (ja, vi är faktiskt i en adlig familjs gamla villa) och så in i skogen. 

Men min hund har andra planer…typ; ta mig tillbaka till bilen. Nu!

Han drar och jag förbannar min äldste sons klåfingriga personlighet som tyckt synd om hunden och därför lossat på halsbandet så att hela ena örat kommer under. Klippa av fingrar tänker jag och spänner in halsbandet med mycket besvär, som det blir när man har att göra med en motstridig hund och andra hundar som susar lösa förbi. 

Vi lyckas ta oss runt sjön men in i skogen vill han inte höra talas om. Jag hejar på en galen, löpande (alltså springande inte…ni fattar va?!?) kompis som säger; vi ses snart. Ska bara springa klart först. Det gör vi inte. Jag sätter mig på en bänk och väntar men när hon studsar förbi för tredje gången utan att göra någon ansats att stanna till förklarar jag hunden som vinnare och vi drar oss hemåt igen. 

Det är bara att inse. 

Han vill inte alls ha nya vyer. Han vill ha saker som de alltid har varit. Parken under oss. Klockan halv sex på morgonen full av rävar och ibland skräniga nattrumlare.

Eller den andra parken i totalmörker med stjärnor och grönt som blivit svart. 

Att vara själv med honom…om ni undrar så är sönernas ursäkt att; han vill ju bara vara med dig mamma!…det är en helt annan grej.

Att vara själv med en vallhund som inte förstår var hans flock tagit vägen, det är en helt annan femma.

En reaktion på ”Ensamstående med vallhund

Lämna ett svar till carinakinna Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s