Egentligen hade jag ju bestämt mig för att vi skulle fira jul här.

Sen går jag där med en tung sten. Allt känns som sirap. Hur ska jag orka hela vägen fram till sommaren? Behöver vi egentligen inte byta luft? Mina pojkar har inte varit någonstans på evigheters evighet och det börjar kännas. Irritationen är hög.

Frågar sönerna. De vill till Sverige. Det har gått två år sedan de var där sist. Klart de vill dit.

Grubblar. Mina skitungar har inget greenpass. Det betyder en hel massa test. Test även i Sverige innan vi åker tillbaka…om jag inte glömmer kvar dem där vill säga…äsch, nä så kan man inte göra…eller?

Min far bor ute i tjotahejti, kan man ens göra resetest där? Suck!

Vaccinering är enda möjligheten.

Stenen växer sig större. Ber ungarna boka tider för vaccin så att vi kan boka resa. SEN, svarar de.

Googlar på resor. Hemresor är omöjliga då man måste vara på Kastrup aptidigt. Sa jag att far bor i tjotahejti???

Ilsken googlar jag om. Hittar rätt. Hittar bättre. Utan att resa i tolv timmar. Tvingar till mig minsta sonens patientkort. Bokar vaccin till honom och äldsta sonen i en och samma andning. Häpnar när de får tid dagen efter, lördagmorgon. Andra sprutan 4 december. I nästa andetag har jag bokat biljetter, frågat plats på pensionatet till hunden samt messat maken om hela min plan samtidigt.

Morgonen efter svettas jag järnet i en rörig vaccinationskö med en bångstyrig tonåring med ont i magen som hotar att gå där ifrån stup i kvarten. Efter två timmar kan vi åka hem igen. Skjuter bort tankarna på hur jag ska göra den 4 december då maken tydligen är bortrest (tur att jag måste berätta allt för honom då grrrr!) och jag förmodligen jobbar. Minstingen är ju inte myndig. Kanske delegera farfar….hmmm! Har några veckor på mig så; det löser sig! (Det hela löste sig precis då beslutet att vi jobbar eftermiddag togs ha ha ha har lite hjälp från ovan där alltså!)

På kvällen sitter jag hundvakt hos en kompis som äntligen ska gå ut efter år med sjuk och sedan död mamma.

Jag är helt slut. Helt totalt slut. Det är alldeles lagom att se när VIPs dansar, trösta en liten emellanåt gnällande hund, virka och ibland somna till.

Min kompis kommer hem halv tre. Hon strålar.

Det är värt allt. Precis allt.

I eftermiddag sov jag två timmar. Sen ringde jag far.

Min galna bokningsresa är värd varenda sekund när jag hör honom i glädje förkunna att han ska ringa städfirman.

Detta betyder att han är glad.

Ibland bara måste man ta racer-beslut.