på allt det vackra.

Bara igår var det en dimmig dag och ändå lyckades jag med bedriften att hitta vackert därute i den gnistrande, iskalla, ovanliga skånevintervärlden.

Jo, jag dippar också. Det känns som om covideländet inte vill släppa taget om oss. Skräcken slår till när någon börjar hosta. Vi kan inte bli kvar här nu. Hunden är ju kvar i Italien och vi måste testas innan vi åker tillbaka till Rom.

Då min plan som ska övertyga mina ungar att gå med på det jag önskar mig i framtiden, skrev om den här, hotas gå om intet då de som ska agera hjälpredor blir förkylda går jag ner på knä. Ligger vaken på nätterna och glömmer bort helt att det alltid finns någon form av lösning. Bypassar helt att man ibland måste låta allting vara och bara invänta svaret. Det kommer. Så klart.

Vi har ju faktiskt några dagar till här. Får ett meddelande. Organisation för de sista skälvande dagarna. Yes!

Under tiden hänger min yngste son allt oftare med mig ut på promenad. Han gillar det.

Kanske ändå…

Under tiden njuter jag av allt det här vackra och idag är det sol igen.

Kärlek på det!