Ja, vet mycket väl att planer nästan aldrig blir som man tänker.

Men jag har det i alla fall.

En plan.

Inom ett år ska jag på något vis vara på väg till Sverige…nä, vänta nu…inte på någotvis.

Jag vet hur: i min bil med min hund. Med eller utan söner. Allra bäst om sönerna redan är uppskickade pga jobb.

Såklart att denna plan kommer att bli modifierad.

Men grunden är bil och hund. Resten är sånt som kan ändras utan att det ska kännas som om jag förlorat.

Helt plötsligt får jag ett fantastiskt roligt uppdrag. Kreativt och alldeles mitt eget. Tänker inte berätta än. Inte förrän jag vet hur det kommer att bli på riktigt. Det är bara en sååå rolig grej.

Viskar det till en kompis och hon blir så glad för min skull. Sen skäller hon när jag börjar bubbla om; hurblirdetnumedsverige….

Jag har sprungit för fort. Såklart. Iväg i framtiden utan att ha rätt på kompassen.

Klart jag måste vänta in allt som måste väntas in.

Svårt. Förfärligt svårt.

Som att vänta på ett samtal som utlovats men aldrig kommer.

Plan B finns alltid där.

På klickavstånd har de sagt lärarkollegorna.

Man kan skriva in sig online på vikarielistor.

Så om inte samtalet kommer så klickar jag vidare i morgon.

Samtidigt har jag det där roliga projektet framför mig.

Samtidigt hägrar en bilresa med en hund som avskyr värme där framme någonstans.

Ja så får det alltså bli.

Med risk för att jag får äta upp allt redan i övermorgon igen.