Går ut tidigt en morgon i trädgården och ser månen med den där skäran i nedan och man kan liksom skymta resten av månen som om den hade en tunn, rund ram.

Med mobilen blir det bara suddigt så jag hämtar kameran i tron om att jag ska få till det bättre.

Det blir inte bra alls. Det blir sällan som jag ser det, men detta blir blurrigt.

Den fina, tunna månskäran flyter ut och liksom kladdar ner. Som om någon dragit med pensel.

Jag ska nog inte bli fotograf när jag blir stor. Eller så är kameran inte rätt. Fast jag brukar aldrig tycka att jag någonsin fångar saker som de ser ut i verkligheten.

Antar att jag inte har någon talang för just detta.

I några dagar som allt verkar stå stilla går jag omkring och faktiskt tror att jag skulle kunna köra på med det jag tänkt.

Trots att vi har svårt att komma överens i skilsmässodealen börjar jag inbilla mig att jag ändå på något vis ska sätta min plan i verket.

Så som jag skrev här: Jag har en plan

Sen kommer det besök.

Söndagkväll störtar de in igen.

De där som är till för att hjälpa men som man absolut inte vill ha hem på detta vis.

Icke inbjudna gäster.

Min son har fortsatt röra till det för sig.

Min plan blurras ut.

Mitt nystädade hem blurras ut.

Mammahjärtat får sig en knäcka till.

Jag vet att mammahjärtan är till för sånt.

Förstår bara inte varför så mycket.

Kan inte låta bli att tänka vad jag gjort för fel som måste gå igenom detta gång på gång?

Var jag verkligen så elak i föregående, eventuella liv?

Det handlar inte om mig såklart, men ändå?

Det händer ju hos mig.

Vad vill livet visa mig?

Att jag är en jäkel på att klara av allt blurr därför får jag mera?

Kanske det var det månen ville säga?