Detta är en serie brev till kvinnor som funnits eller finns i mitt liv.
Detta är mina tankar och så jag upplevde/upplever det. Det är därför ingen ide att ni eventuellt går in och analyserar eller påpekar saker.
Jag tar heller inget ansvar för eventuella provoceringar eller missförstånd på grund av personliga/google översättningar.
Detta är min blog och jag skriver vad fan jag vill!

Nu tänker ni säkert att jag blivit galen.

Kvinnor står det att jag skriver till och så skriver jag om en sketen storstad.

Så då måste jag ju förklara mig.

Roma är på italienska feminint; la Roma. Precis som stad; la città.

Alltså är det en kvinna jag talar till.

Så då kör jag;

Jag har älskat dig. På riktigt. Tyckte det var fantastiskt att stöta på statyer, byggnader och termalbad från romartiden var man än vände sig. Det var som en saga att gå omkring på dina gränder och bara slinka in på ett museum. Strosa runt. Visa upp dig för släktingar och vänner. Ta en fika på Piazza Navona.

Men man ska vara turist hos dig . Inte bo här. Inte minst för att man kan bli rätt pank av att fika i centrum.

Det är inte ditt fel. Nej, absolut inte. Så klart är det människorna som förstört allting. Byggt på, dönat in med mer och mer bilar. Skruvat upp volymen. Smutsat ner dig.

Det var aldrig du som sa att de fick parkera hur som haver eller kasta sopor där de går och står.

Inte heller att man skulle få köra runt dina skönheter som Colosseum som nu hotas med att vittras sönder pga alla avgaser och dundrande fordon.

Tror inte heller att du önskade dig så mycket människor. Klart att de gör dig levande. Inte som Pompej där allt stannat still. Det vill ju ingen. Nej, jag tror att det är bra att folk fortfarande vill komma hit och njuta av dig…som utomstående. Framförallt tror jag att de vill se dig full av liv när de kommer utifrån.

Fast vet du vad, trots allt det underbara du bjuder på så är jag trött på dig. Oberoende av att de som ibland…inte så ofta…ganska sällan…kommer och hälsar på mig suckar i avundan att jag får bo så nära dig. I ärlighetens namn så bor jag ju i din utkant och inte är det så att jag tar mig en tur till centrum om jag inte absolut måste det.

För du är ju så hopplös att röra sig i. Tunnelbanor som fungerar ibland, bussar som går sönder eller tvingas släppa av alla passagerare för att de inte kommer fram pga dubbelfils-parkerade bilar eller avstängningar.

Låt oss också tala om bilköerna; när man suckande bestämt sig för att snabbaste/enklaste sättet att komma någonstans så kan man helt plötsligt befinna sig i en mardröm av oändliga köer. Anledningarna kan vara många; en olycka, regn, fotbollsmatcher, manifestationer eller lokaltrafiksstrejk.

Parkeringar ska vi inte ens nämna mer än så här; good luck! Det har hänt att jag kört hem igen i oförrättat ärende efter att ha snurrat runt i en timme.

Du bjuder nästan alltid på sol. Ja, det är sant! Fast om man mot all förmodan skulle vara ute den dagen det regnar så önskar man dig ändå all världens väg. Det verkar komma vatten överallt ifrån och det spelar ingen roll om man har full regnutstyrsel. Man blir blöt ända in i själen. Alla blir galna av det, jag lovar, trafiken blir tusenfalt värre. Översvämningar är bara förnamnet.

Sen har vi detta med jobb. Vad är det som får folk att tro att man kan hitta jobb här? Arbeten som inte handlar om svarta löner eller 12 timmars arbetspass. Betalda sysselsättningar med pensionsinbetalning utan att man måste skriva upp sig på oändliga vikarelistor som man aldrig blir uppringd från eller som stängs ner. ”Nästan- anställningar”-lockelser som gör att man måste resa tvärs över stan för att förnedra sig med icke godkända arbetsprov; anledning t ex försening pga av bussar som inte kom.

Detta är såklart inget personligt påhopp. Nej, du kommer alltid, var jag än befinner mig i framtiden, finnas i mitt hjärta.

Vissa kärlekar måste få stanna i hjärtat och därmed basta!

(sen kanske man kan turista då och då med en riktig lön i fickan ha ha!)