JA!

Helt plötsligt funkar det. Vi går i Villa Ada en halvtimme, hunden och jag. Det är ingen tid alls egentligen men jag är överlycklig för han vill. Jag behöver inte dra honom. Han till och med stannar till och nosar på en cockerspanielfrökens boll. Hon har vänt ryggen till i två sekunder och då är han där. Matte försäkrar att han inte ens varit i närheten när hon upptäcker det. Jag svär att han inte är ett dyft intresserad av att sno bollar. Det ligger inte för en vallhund. (ska erkänna att blodet isade när cockern dök upp från ingenstans då jag minns min cockerspaniels utbrott när någon rörde hans leksaker/skålar eller sovplatser.)

Vi går snabbt vidare och jag är så glad att det funkar. Vi promenerar i min favoritpark!!!

Det blir som sagt ingen lång tur men det blir. På hans villkor. Kanske är det därför det fungerar. Jag har inga som helst krav på vad det ska bli av denna promenad. Vi – får – se känslan får styra.

Jag bara nappade på minsta sonens undran om jag kunde köra honom till farfar som bor i närheten av just Villa Ada. Först ville jag inte alls. Helst hade jag velat stanna under filten och läsa. Men valpar har en viss effekt på mig…spelar ingen roll hur stora de blir. Så denne skitunge som gärna skulle ringa taxi bara för att gå på toan blir nöjd.

Det blir ju jag med. Hunden också. Bara det att han får följa med i bilen är perfekt.

Nu kanske ni undrar om jag curlar både söner och hund. Svaret är såklart ett rungande JA!!!

Fast om man inte känner till att hunden är en vallhund så kanske man inte förstår detta.

För honom försvann en flockmedlem/ ett får förra året och det kan han inte bortse från hur som helst. Därför går det rakt inte att göra saker med bara en liten fjuttmatte som man förr gjorde med minst två.

Så då kan ni säkert förstå att tredje gången i Villa Ada har gått galant.

Idag säger äldsta sonen, som aldrig skulle ringa taxi ens om han måste nå världens ände i full världsstrejk, att han kan tänka sig att hänga på våra promenader i Villa Ada. För idag såg han hur vår stackars hund försökte följa efter honom och hans galenpromenader runt kvarteret.

Why not?, tänker jag.

Vi hänger på. Hunden och jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s