Funderar jag, när äldste sonen kommer med ursäkter att inte ta med hunden hem till pappa på söndagslunch. Ja, min hund är min bebis. Mitt allt. Ja, jag är inte hemma och skulle gärna vilja veta att någon pysslar om honom för jag är hönsmamma också.

Det finns parkettgolv i nya lägenheten… Jaha, det vill jag minnas att vi hade i hans förra lägenhet också.

Farfars ”flickvän” är också med…jaha, tänkte att hon var djurvän. Men vad fan vet jag!

Henne fick jag inte träffa. Pga…äsch, det vetekatten!

Fast när katten är borta… Ha ha ha!

När allt kommer omkring var det nog jag som var Svarte Petter. Den som lurar pengar ur folk. Inte hon som det var sagt/skrikit. Nej JAG! Luras i största allmänhet. Min superpower… Kanske…

Nu vill jag lura mig ur detta.

Men se: det kan jag fetglömma!

Tur att jag sjöng ilskan ur mig i dag på den icke-katolska kyrkogården.