Jag tycker att jag blir närmad av kråkor ideligen. – Inte så konstigt. Det är fullt med kråkor här ju, snäser äldste sonen.

Jo förstås är det så. Ser hur de plockar upp allt möjligt ur soptunnorna i jakt på mat. Klart de vill bo nära oss skitgrisar till människor.

Men de dyker upp var jag än är. Helt plötsligt sitter det en kråka på ett staket där jag står med min nosande hund.

Då går jag ju bananas och både googlar och kollar Solögaboken;

Du lär dig hela tiden nya saker och på så sätt öppnas det alltid nya möjligheter för dig. Min gåva till dig är att lära dig något nytt.

En kråka lär sig alltid saker – just det är dess styrka. Genom att hämta lärdom ur allt avgår den alltid som segrare.

Lära mig nytt. Kanske inte precis plocka upp plastlådor ur soporna, öppna dem med min näbb och smaka. Fast kråkor kan ju lära mig väldigt mycket. De är fantastiska överlevare som tänker om och flyttar dit de får det bättre. Anpassar sig efter vad som är bäst för dem.

Ibland är det som att de studerar oss människor. Någon följer till och med med mig en bit på vägen.

På wikipeda kan man läsa att; honan ruvar ensam, men efter kläckningen vårdar båda föräldrarna ungarna. Ungarna matas även en tid efter att de lämnat boet, och äter då ofta direkt ur gapet på föräldrarna.

Jaha, tänker jag nästan som vi…ha ha!

Jag matar ju också mina ungar. Frågar som en riktig italiensk hönsmamma om de får i sig något på rasten då båda killarna provar på jobb. Som om 20-åringar och 18-åringar dör i svält av att hoppa över lunch en dag.

Där måste jag verkligen lära mig det nya i att låta dem fixa det själva. Kan de ju helt säkert.

Sen drar jag ett kort:

Ja de kan skratta bäst de vill de där ungarna.

Kråkorna är med mig.

Krax på det!