Jag kan morra också

Inte bara kraxa.

Och morrar det gör jag med detta inlägg. Med stor risk att bli ytterligare utskälld av mina närmaste eller ännu mera undviken av vissa…hur det nu ska kunna gå till ha ha ha… kör jag på för att inte allt ska fastna i vrångstrupen på mig och göra mig till den bittraste av bittra.

Mina killar kämpar på. Visar sig som de krigare jag alltid tänkt att de är.

Den ene börjar få rätt med sina skuggsidor, både acceptera dem och jobba på dem. Han har tagit hjälp och även hittat ett jobb som han provar på och som jag ser gör honom glad. Ett gott besked från hans tidigare ”dumheter” är heller inte så fel.

Den andre provar också på ett jobb. Jag är inte helt nöjd med det då det luktar utnyttjande på lång väg. Han säger att det är grönt. Tänker fullfölja provveckan. Om det sen inte blir mer än det är det fine. Därför kör jag honom dit varje eftermiddag. Bussarna i periferin är asdåliga. Det går mycket smidigare för den andre killen som åker fram och tillbaka till centrum. Därför tänker jag att så länge jag kan ska jag hjälpa honom.

Saker börjar flyta på.

Vad ska jag då morra om?

Jo, jag känner mig så lurad. Som om jag sitter fast här själv. Spindeln har gjort nätet så bra att jag inte kommer loss som jag tänkte.

Och nej, jag vill inte komma loss från mina söner. Aldrig. Men de vill inte följa med mig till Sverige.

De kan inte heller bo själva än. Allting är för skört.

Någon tror att det går att styra allt per telefon. Någon tror att eftersom hen ”jobbar” kan hen delegar allt till andra som inte har med att sitta på röven på kontoret att göra.

Oklart varför det delegeras även på helger dock…

Att någon kan bli tilldelad att organisera födelsedagspresent, som kan vara en av den bästa för födelsedagsgrisen, och när det inte går vägen ta en annan riktning. Det blir något helt annat. Va?

Och hunden som jag trodde var någon vi alla ville ha. Han ses också som ett besvär. En leksak som kan promeneras i fem minuter och sen lämnas tillbaka i leklådan. Aldrig tas hem där det kan rispa golvet. Legobitar har ju en förmåga att göra det.

Aldrig få vara där när jag inte kan ta hand om honom. Alltså han har det bäst hemma…men ändå.

Ja, jag känner mig sååå lurad. Lämnade all trygghet och reste hit. Fick bo i ett jävla pojkrum i nära tre år. Trodde att jag skulle hitta jobb och ändra världen och fan och hans gamla mormor.

Främst trodde jag att jag skulle leva ett normalt familjeliv i lugn och ro.

Jag offrade faktiskt en hel del i detta. Nu kan någon inte offra ens de jävla (sorry about that!) lägenhetsnycklarna.

Vad har detta med saken och göra, kanske ni undrar???

Jo, det får mig att känna mig ännu mera låst.

Det handlar om makt.

Mitt mitt och mitt.

Visa bytet att det inte har en chans. Vifta med den egna rätten som bytet INTE HAR!!!

I detta fall är det inte sant för den lagliga rätten har detta förbannad, korkade byte. Fast det skiter man då rakt i.

Nu var det ju inte slå på mig själv igen, jag skulle. Så, så där korkad är jag ju då rakt inte. Förbannad. jo!

Inte heller ska man älta gammalt.

Fast jag måste nog tyvärr göra det nu. Det är en del av min personliga läkningsprocess som jag har all rätt att göra här för detta är;

min min min Blogg.

Detta och mina fågelvänner är den gröt jag behöver för att få ur mig skiten.

Med detta inte sagt att jag har haft 29 snart 30 års mardröm här.

Nej, missförstå mig rätt!

Jag bara måste få morra lite!

dig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s