Det gör det ju.

Går och känner mig såå ledsen och arg. Skriver till och med ett urilsket inlägg på italienska på FB. Det är inte min favorit att skriva på italienska men så arg är jag alltså. Det blir mer effektfullt då. Kanske inte grammatikaliskt perfekt men ilskan gör att jag högaktningsfullt skiter i det.

Hunden, som ju förstår fast han bara är hund (och därför gör knäppa, för mig, hundsaker som att bita sönder mina velourbyxor för att han blir arg på en annan hund och skälla alltför länge) drar mig till den andra parken tidigt en morgon.

Det är nymåne och fantastiska färger på himlen.

Bilderna gör spektaklet ingen rättvisa. Färgerna är så starka i verkligheten.

Jag är trött för jag har jobbat i tre dagar på kyrkans julbasar.

Fast promenaden ger mig energi. Lila, rött, blått och så månen på det. Jag börjar tänka att kanske ändå…

Sen får jag ett underbart samtal med min stora pojke. Han visar mig ett konto han följer på ett par som tagit hand om en övergiven papegoja. Hur den faktiskt inte bara repeterar inlärda saker utan även kan säga saker vid rätt tillfälle. Att den tröstar, skämtar och bjuder husets hund på pistagenötter.

– Du har nog inte helt fel när du säger att hunden fattar, mamma.

Wow! Som vi har diskuterat detta men att han tycker att jag är knäpp som talar med hunden om allt möjligt. Och att hunden faktiskt ofta försöker svara mig. Nu har han ju inte den sorts kapacitet en fågel har men ljuden är olika. Det svär jag på.

Sen berättar sonen också om en video han sett där arabiska tjejer med slöja demonstrerat för rätt till studier. De blir nerskjutna allihop. Han är chockad. De ville ju bara gå i skolan…

Senaste tiden har han utvecklat ett sätt att tala om alla ”utlänningar” som ”apor”. Det som ligger i tiden och som skrämmer mig så.

Helt plötsligt får jag känslan av att inte ha kastat bort min tid helt på det jag talar om med mina söner; alla människors värde. Att jag inte är en galen ”nazifemminist” som han har kallat mig ibland, när jag säger att kvinnor fortfarande inte har den rätten som män har.

Jag tänker också att det är för att han jobbar med olika människor på ett stort varuhus med det han gillar; lagerarbete, som han nu kan vända sin synpunkt lite.

Bra där!

Så i går kväll åt jag äntligen middag med min minsting. Han som försvunnit in i pizzaångor och galen arbetstakt. Han som efter första arbetsdagen var helt förstörd. Då sa han att han hatade restaurangbranschen.

Helt plötsligt är det en glad son jag pratar med. Han berättar att en av killarna som jobbar där är iranier men har bott i Sverige och jobbat för italienska restauranger där. Hans familj är kvar i Sverige. Han SKA tillbaka. Denna kille pratar svenska med honom, min son skrattar när han berättar det. De är alla unga på pizzerian. Chefen som äger stället är 28 år. De har kul. Han lär sig massor. Får prova på.

Där får jag lite svälja att jag inte gillar så mycket av det jag hört innan. Att han själv ska tvätta arbetskläderna, att ingen får något riktigt kontrakt förrän de jobbat häcken av sig. Att de bara har en dag ledig i veckan.

Ja, faktiskt får jag skaka av mig lite av min ilska. Det är ju trots allt inte jag som jobbar där.

Min son berättar också att pizzan jag fick med zucchini häromdagen hade han gjort själv.

Det lyser om honom, när jag säger att den var jättegod. Det var den faktiskt.

Ja, saker har verkligen vänt.

Fast ledsamheten får jag leva lite med ändå för mina program för framtiden känns helt plötsligt lagda på en helt osäker framtid.

Klart jag är glad för mina ungar.

Inget är säkert men de är på väg.

Så får jag en inbjudan till en middag.

Det är den där fina yogakompisen som kom och hälsade på (och shoppade) på julbasaren. Hon bjuder hem favoriterna till sig.

Jag är en av dem.

Okej, jag kanske kan hitta lite att göra under tiden ändå.

Allt kan ju också vända igen.

För mig.