Jag tror att jag gör det.

Världsbäst som jag är på att bara sätta mig ner och göra ingenting.

Fast det är ju i huvudet det händer.

Snurret. Om’et. Alla ”tänk om”.

Får hela tiden upp kort om att jag ska ha tillit och förtröstan.

Hur i hela friden???

Jag vill veta NU om killarna ska fortsätta såhär.

Om de kommer någonsin att kunna försörja sig själva på detta hattande.

Om jag ska sitta fast här för om jag drar nu blir det de två och det är rakt emot vad de vill.

Hur ska jag då kunna ta det lugnt och bara vänta in rätt tidpunkt?

Semester kommer inte på tal för har man precis börjat jobba kan man fetglömma att bli fri t ex till jul.

Ska jag åka själv?

Ska jag skjuta upp?

Ska jag stanna här?

Hela mitt jag skriker ”vill inte stanna kvar”!!!

Fast huvudet säger egentligen; ”kan inte dra”!!!

Finns den nån jäkla rätt tidpunkt???

Får upp ett nytt kort; skriv varje dag.

Det gör jag också.

Nu här med.

Och om ni inte fattar vad jag menar så är det varken konstigt eller nödvändigt.

Det bara är.

Det bara är jag som försöker ta det lugnt och planera min framtid samtidigt.