Tillbaka i en terapisoffa. Jag är kallad att hjälpa till. Berätta vår familjehistoria. För att ”psyko” som min unge kallar henne ska förstå bättre.

Redan i dörren faller jag tillbaka i den där ”felkänslan”. Jag har glömt munskydd. Minns inte att det fortfarande är obligariskt i sjukvården. En man i informationsluckan trollar fram en åt mig.

Sen fattade jag fel och kommer själv. Vi skulle vara mamma, pappa och son.

Min son har tid kl 12 försvarar jag mig lamt när klockan i huvudet ringer tillbaka mig en vecka där hon per telefon faltiskt sa att vi skulle ses tillsammans.

Jag är dessutom fem minuter tidig. Tydligen ska man inte vara det heller…

Sen får jag tala igen om mina 30 år här. Hur det var att dimpa ner i en italiensk familj. Om hur det var när inga barn kom. När de äntligen kom.

Psyko vet inget om separationen. Det blir plötsligen svårt att förklara.

Hur krymper jag de senaste åren utan att de ”skvallrar” om en dålig sida och en bra? Och att jag händelsevis sitter på den bra sidan…såsom det inte är.

Känner mig som en uppläxad 10-åring när jag går därifrån. Hur kan det vara?

Ingen har läxat upp mig alls. Bara ställt frågor. Frågor som rör upp.

Varför 30 år? Varför överhuvudtaget?

Och varför i hela fridens namn känns det allt som jag gör fel???