Ibland tänker jag på G. Det ska jag inte göra. Det är inte bra för mig just nu. Ändå gör jag det i mina svartasta stunder.

G gick på samma yogaställe som jag. Hon hade haft bröstcancer som jag. Hon fick återfall. Spritt i kroppen. Det är inte riktigt som jag. Ändå kommer hon för mig.

G kom tillbaka några gånger och gjorde yoga även efter återfallet. Sen klarade hon det inte mera. Vi fick nyheter om henne från hennes arbetskollega som också yogade med oss. Det blev till slut värre och värre. Kommer inte ihåg hur lång tid det tog innan hon dog. Men dog gjorde hon.

Jag gick aldrig på hennes begravning. Minns inte heller varför. Kanske tordes jag inte. Eller så var det när jag jobbade eftermiddagar.

Hon kommer för mig nu. Det är oundvikligt.

Jag har slutat gå på yogastället. Dels för att spara. Dels för att hela min energi ju skulle hålla för att ge mig av nu.

Förbannade skit!

Jag går ut och sätter mig i trädgården som badar i sol vid lunchtid.

Mitt aprikosträd är fullt med blommor.

Kommer jag att få smaka på aprikoserna i år?

Jag vet att detta är urdumt. Ändå måste jag förbereda mig på att allt,, precis allt kan ju gå åt helvete.

Så är ju livet.

Så var det för G.

(Bilderna lyckades jag ta en stund då solen inte var där. Typiskt mig!)