Om vi talar om den fysiska yogan så kan man väl säga att den ligger rejält nere.

Det bara tar emot överallt.

Men yoga är ju något man bär med sig. Den finns där i andetagen. I tanken.

Får väl nöja mig med det.

Läser om en annan yogini som haft diskbråk och då inte kunde göra sin fysiska yoga.

Helt plötsligt trillar en pollett ner.

Jag utövar mest yinyoga sen en tid tillbaka. Fast ibland tycker jag om att gå tillbaka till Hathan. Köra några solhälsningar. Det har inte alls gått på ett tag nu. Kunde, hur jag än ansträngde mig, inte komma upp i uppåtgående hund. Trodde att det var mina armar som hade försvagats. Tappat muskelstyrkan. Sen kom jag att tänka på att det egentligen inte alls har att göra med armstyrka och matkassarna kånkade jag ju hem som vanligt.

Nej, det kom inifrån. Vägrandet. Det var den där djävulen där inne som spökade. Jag önskar att jag var en så stark yogini att jag kunde älska ihjäl min fiende. Men jag är ju inte där. Inte än iallafall.

Så då försöker jag hitta nya strategier för att åtminstone lugna min värkande rygg. Trotsar mina korvar till ben lägger mig på knä och sträcker ut ryggen. Sååå skönt! Sen kan jag ligga en stund med benen upp mot väggen utan att ryggen skriker på mig.

Det får bli min pratice just nu.

Den och meditationen. Sen får vi se.

Hur var det de sa…less is more…