Vi är där prick 10 trots regn och paniktrafiken som följer regnet i den här stan.

Mitt namn finns inte med på listan för patienter läkaren har. Jag stammar fram kirugens namn och sticker fram papprena jag fick i fredags framför näsan på sura tanten som egentligen vill ha en remiss i sin hand. Hon skriver snällt ner mina uppgifter och sen blir vi hänvisade till väntrummet.

Där väntar vi sedan i två och en halv timme.

De är försenade med allt. Och jag är ju en sån som de lovat trycka in mellan andra patienter. Ett specialfall.

Jag sitter i stor ångest. Både regn och kirurgens ord har fått mig långt ner i svarta hålet. Har redan börjat tänka på att jag måste köpa nya tygstycken att göra turbaner med. För jag vill minsann inte alls ha någon peruk denna gång heller.

Därför blir det en helt enorm utandning när snälle läkaren äntligen sitter framför mig och säger att jag inte alls ska gå igenom en ny cellgiftsbehandling. Jag ska får två olika sorters tabletter som jag ska ta hemma. De är hormonbaserade och har visat sig fungera mycket bättre än tamoxifenen jag tog i fem år efter cellgiftet.

Naturligtvis blir det en massa uppföljning och kollande av hjärta och lever. Men håret kommer garanterat att vara kvar.

Jag ska också få göra en skelettscintigrafi så att de kan avgöra om jag behöver något för att förstärka benen i skelettet.

Jag får sen åka hem med lite flera blodprov att ta, ekg att göra och recept på en av de två medicinerna.

Den andra får jag på fredag när jag ska vara tillbaka igen.

Detta kallar jag att börja veckan bra iallafall.