Min äldste son går ju igenom terapi.

Jag blev också inkallad att medverka då de ville göra en ADHD utredning på honom.

Resultatet blev minst sagt märkligt som jag ser det.

Han har ”lite” ADHD.

Precis som han fick diagnostiserat när han var tio år ”lite” dysgrafi.

Jag vet att diagnoser inte alltid är till hjälp.

Men dessa ”halvdiagnoser”.

Han har ingen större hum om tid.

Tallrikar och muggar och glas staplas upp på hans rum (i den andre sonens med så kanske det är något mera i familjen då hm…)

Om man ber honom att göra en sak typ; städa sitt rum kan det ta en månad innan det kommer till skott.

Humörsvängningarna har ändrats sen han fick medicin.

Jag vet inte vad jag ska tro.

Framförallt vet jag inte vad jag ska göra med ett halvstädat hem. En halvklippt gräsmatta. Ett ständigt bankande på dörren för att han inte ska komma sent, vad han nu än ska till.

Jag vet att han kommer att hitta sin plats. Att allt kommer att ordna sig.

Det är bara så svårt att ta in detta nu mitt i all den andra röran.

Han är ju rolig. Skämtar med mig. Det är bra annars skulle jag gå sönder.

Just nu säger han att han kommer att förvandlas till läkare bara genom att läsa mina diagnoser och instruktionspapper på mediciner.

Han är bara i transformeringen just nu.

Ha ha ha! Skulle vara superbra med en läkare hemma ju.