Ibland måste jag bara stanna den där pansarvagnen jag kör över allt som inte längre gagnar mig med.

Då måste jag gå ut och se efter vad det var som nyss hände.

Fick jag verkligen en kvast med olivkvistar på palmsöndagen av en av de mest inbitna ateisterna jag känner.

Frågar sonen igen, för det är han som kommer med den, om det inte var hans ide’.

Nej och åter nej.

Jag inser ju att det finns små guldklimpar som glittrar till ibland.

Skulle vara alltför sorgligt annars.

Att man faktiskt kan göra avkall på sin övertygelse för en liten stund för någon annan.

För någon som man vet inte har riktigt samma tankesätt.

– De är inte välsignade, tillägger sonen, jag tyckte inte att jag kunde gå in i kyrkan och låta honom sitta och vänta i bilen.

– Det gör ingenting, svarar jag, det är tanken som räknas.

Det visar ju också att en tanke finns där.

Så jag låter min pansarvagn stå ett tag.

Tittar närmare på guldkornen en stund, innan jag kör vidare.