Den börjar som vanligt egentligen.

Bara det att jag ska ta min nya medicin.

Det är tre tabletter.

Jag har ju kämpat mig igenom natten som vanligt och är så rädd att jag ska gripas av illamående. Jag får inte spy upp dem.

Men inget händer. Bra.

Efter frukost och toabestyr kör jag igång en tvättmaskin.

Dels behövs det tvättas och dels vill jag känna mig normal. Göra normala saker.

Hundpromeneraren sover fortfarande.

Går en runda i trädgården med en suckande hund.

Sen sätter vi oss framför datorn tills tvättmaskinen är klar.

Jag har nördat in mig på Husdrömmar. Så jäkla kul! Många är från mina hemtrakter Fyledalen, Höllviken, Limhamn. Det gör det ännu roligare. Och lite sorgligt så klart.

Sen hänger jag tvätt med hunden hack i häl.

Sonen sover fortfarande.

Hunden nosar runt bland smulorna som kärringskrället på tredje våningen lägger på sitt fönsterbläck till duvorna (på sin balkong har hon såna där förfärliga taggiga fågelavskräckare för där vill hon minsann inte ha dem). Så hittar han också en död fågelunge precis bakom mig där jag hänger tvätt. Avbryter för begravning. Så ledsamt. Inga bebisar ska dö i min värld. Fast jag vet att det är så. När jag grävt ett hål på ett ställe där jag vet hunden aldrig gräver pillar jag upp fågelungen på spaden med en pinne. Den har börjat få fjädrar där bak ser jag när den glider ner i hålet. Sov i frid lilla bebis viskar jag och återgår till min tvätthängning.

Sen är jag helt slut och sover kanske tjugo minuter på soffan i sittande läge. När jag vaknar får jag lust att öppna fönstret där för att få in den sköna luften. 16 graders strålande solsken måste jag få in.

Det tar ett brak så slår fönstret i min axel. Sen försöker jag göra mitt bästa för att inte hela fönstret ska gå sönder när det landar på golvet.

Medan jag textar till killen (exets vän) som gjorde alla renoveringsjobb här, och frågar vad jag ska ta mig till, gråter jag hysteriskt. Det gör ont i min axel och allting känns bara så förbannat orättvist.

Sonen sover fortfarande.

Vännen lovar att skicka någon som tittar på det.

Jag har två hack i axeln. Inget som är sönder men känslan av att vara nedbruten till noll är ju där.

Halv ett vaknar sonen och undrar varför det ligger ett fönster i vardagsrummet.

Hunden får vänta tills han har lagat sig en kopp kaffe, lagat pasta och ätit.

Sen går de ut.

Tur vi har trädgård tänker jag.

Fönstret blir fixat vi 13.30 men ska säkras i morgon.

Så jag får absolut inte öppna det.

Har jag inte tänkt heller. Möjligtvis att jag aldrig öppnar det mera.