Jag har inte mycket att stryka sedan skjortorna försvann ur mitt liv.

Det är så skönt.

Men så ser jag att jag inte har rena kökshanddukar kvar för att de ligger i korgen med sånt som är rent men behöver en omgång av strykjärnet.

I den ligger också dukar sen efter jul. Plus en klänning som jag använt i januari och en kjol.

Tänker att det kan inte ta så lång tid. Mest småsaker ju.

Men jag tvingas avbryta för att vila ryggen stup i kvarten.

Tapper sugen också emellanåt.

Förra canceromgången orkade jag så mycket mera.

Stryka var inget jag skulle hålla på med för armens skull men resten kunde jag göra.

Promenera, sa läkaren då, var bra för mig.

Nu orkar jag precis ner i parken, om jag inte behöver gå på toa förstås.

Nej, detta är verkligen inte som förra gången.

Detta är mycket segare.

Och jag har mycket mindre tålamod.

Blir gråtfärdig när yngste sonen ringer om jag kan hämta honom på jobb för han mår inte bra.

Jag måste säga, ta en taxi, för jag har inte ens varit nere och tittat på bilen än.

Börjar tänka att det är mina rädslor som gör detta.

Rädd för att inte hitta en toalett (den som varit i Rom vet vad jag talar om ).

Rädd för att ryggont ska stoppa mig att köra bil.

Kanske ska jag bara försöka innan jag blir en liten skrutt…

Sonen hittar ingen taxi. Det regnar ju så alla tar tydligen taxi i panik.

Han går hem.

Skit! Känner mig otillräcklig.

Fast stolt över att jag strök alla julerierna.