Jag fick ett telefonsamtal igår.

Det var fullt av ångest. Oro för en galen 18-åring som visst tycker man kan äta skit och ändå må bra och nu förmodligen dragit på sig den där maginfluensan som härjar också.

Mycket gammalt ramlar över mig när jag inser vad samtalet handlar om. Personen i fråga har alltid gjort så. Försökt styra och få människor dit hen vill de ska vara. Ett ultraljud är redan bokat och jag förstår ju att det är onödigt att jag säger, igen, att man inte tar en 18-åring under armen och bär honom med till farbror doktorn. -Avboka pucko!, säger jag inte heller förstås.

Minns då när jag precis kommit hit. Hur samme person försökte få mig att ”trycka på” så att min fästman skulle ägna mer tid åt studierna på universitetet än att gå ut på drinkrundor. Naturligtvis sket jag i det. Sen gjorde han vad han skulle för att vi skulle bli fria och kunna bo själva.

Samme person bestämde allt runt sin fru. Till slut kunde hon inte något själv. Ja, det är lätt att säga att man själv ska sätta ner foten, men här snackar vi bulldozers som kör över och kör över tills allt blir platt.

Jag har ibland haft svårt själv att stå emot detta tryck.

Så många gånger hen ringde när min förste son var nyfödd och bara sa;- om fem minuter är jag hos dig. Inget;- är det okej om jag kommer? -Är du för trött? Likadant nu. Hen talar om för äldsta sonen att;- jag kommer då och då för att träffa er mamma också.

Ändå har jag förklarat. Ändå blir jag överkörd.

Ja, det finns ju en förklaring till varför saker och ting gått åt pipsvängen i denna familj.

Detta är ju såklart bara en anledning

Men en stor och otymplig sådan.

Så där ja, nu var jag tungsinnt tillräckligt för idag.

Då bjuder jag lite på blomsterprakten från min trädgård för att uppväga det hela.