Jag hade ingen tanke alls på att banta.

Jo, jag hade blivit rundare lite överallt, men jag hade också blivit av med pinnarmarna jag haft sen jag kan minnas.

Jag var till och med väldigt stolt över att äntligen ha lite mera kvinnliga former även på överkroppen.

Tanken var ju bara att jobba upp lite muskelstyrka som är bra för kropp och knopp.

Men banta. Nix.

Gråtfärdig blir jag varje gång jag ser dessa pinnar. Tänker att jag aldrig kommer att komma ikapp mig själv igen. Petar i mig mat och kilona bara rasar.

Jag blir gråtfärdig när jag ser mig själv i spegel framför duschen.

Imman tar inte bort min patetiska figur.

Magen ser fortfarande ut att vänta smått och fast jag vet att den gått ner med fyra centimeter, sen jag började med medicinen, känns det hela oöverstigligt.

Ja, jag vet att allt går över men detta känns som ett förbaskat högt berg för mig.