Klart att jag inte alls orkar få ihop det med mina rutiner när jag mår dåligt som igår.

Inte heller när jag blir vansinnesförbannad som häromdagen.

Då faller drottningkrona till marken.

Ilska behöver mera fysiska tag. Därför rusar jag ut i trädgården och går loss på en buske med en sekatör. Det varar inte så länge för jag blir ju fort trött. Men det känns lite bättre efteråt. Sonen kommer efter mig och försöker stoppa mig med sina ingrodda idee’r om vad män och kvinnor ska göra. Han får sig ingen omgång av sekatören, men jag har god lust. Ursprunget till dessa äckliga tankar kan jag inte klippa. Där finns inget kvar.

Jag glömmer inte bara varjedagsrutinerna…eller struntar i dem… när jag blir arg. Jag fullständigt bybassar att jag brukar koppla upp mig via zoom med mina vänner på Svenska Kyrkan också.

Tänker på det efteråt när tåget kört över mig.

Ligger där platt och orkar bara skrolla eller inte ens det.

Vad hände med all min kraft?

Var är jag?

Igår kväll kröp jag tillbaka till yogamattan.

Hunden var så klart med. Han kommer springande från var han än befinner sig när han hör mig rulla ut mattan.

Bara en kvart kan rädda mig. Jag vet det.

Varför är det då så svårt när det stormar?