Det var aldrig synd om mig.

Det fanns alltid någon annan där som det var riktigt synd om.

Detta låter som själviskt gnäll och det kanske det är också, men på något vis så bottnar ju min känsla av att inte riktigt räknas där. Jag behöver bearbeta den helt enkelt och ni är mina vittnen.

Min mor åkte ofta på sjukhus mitt i natten…eller om det var kväll man vet ju inte så säkert när man är liten…jag minns att jag blev väckt och tillbedd att se efter mina småsyskon tills farmor kom. Det gjorde hon ju snabbt för hon bodde alldeles intill. Ändå minns jag de där resorna mina föräldrar gjorde i all hast för min mors diabetes skull med stor oro.

Det var synd om mor. Det var det också när hon fick ta insulin. Jag var kanske sex år. Hon ville att jag skulle se på. Jag svimmade.

Min syster överlevde de tre kritiska första månaderna då hon fötts som bluebaby och låg i kuvös. Jag tror det var där ifrån hon fick sin…kanske…ADHD. Ilskna utbrott under hela barndomen. Det var synd om mina föräldrar. Faktiskt när jag tänker efter var det inte synd om min syster. Precis som jag gick hon under radarn för vad som är synd om.

Fasiken vet om det inte var mer synd om min bror som fick stå ut med oss bråkiga systrar som petade i maten där han åt med god aptit och sov precis som han skulle. Framförallt höll han klaffen.

Jag låg på sjukhus när jag var fem år. Inga vuxna fick vara där mer än under besökstiden. De tog min kaffedoftande kökshandduk, som var livsnödvändig för mitt tummesugande, ifrån mig. Jag grät floder men det var inte synd om mig. Jag var ju stor. Grät också floder när farmor gick därifrån för att besökstiden var slut. Kanske startade mitt eviga gråtande där.

Det var inte synd om mig när jag fick cancer första gången heller. Det gjorde lärarna på barnens skola klart för mig. De hade alla blivit drabbade av cancer eller kände någon som hade det. Kunde inte räkna med någon som helst förståelse varken för min del eller mina barns. Inte heller särskilt synd om barnen ju. Det var så icke synd att min minsting fick sänkta betyg i matematik. Tror han tappade allt där.

Inte ett minsta dugg synd om mig var det när ingen från Sverige kastade sig hit den julen jag precis fått min första cellgiftsbehandling (13/12) för att krama mig och mina söner som var i stor panik.

Inte heller var det synd om mig när min mor hamnade på sjukhus efter en stroke bara fem dagar efter svärmors begravning. Jag åkte hem för att jag bara måste det men inte utan bråk.

Sen tjatades det på mig via meddelande och samtal. När kommer du hem? När kommer du hem? När kommer du hem?

Läkarna kunde inte svara på hur det skulle gå då det var påsk och allting liksom stannade upp då.

Min far sa; -åk hem till din bebis på över femtio år…Nej, så sa han inte… Fast, -åk hem, det sa han.

Läkaren sa; -åk du hem vi kan ta det på videosamtal också när vi vet i veckan.

Jag åkte hem annandag påsk med halva hjärtat kvar i Sverige.

Sen gick det som det gick. Det var ett negativt besked. Min mor dog tre dagar efter det.

Ingen sa; stackars Marika ta dina söner och åk till henne!

Nej, jag gick här i Italien med fruktansvärd värk i magmunnen och bara väntade.

Det var inte synd om mig då heller.

För det är det aldrig.

Därför blir jag så paff när en vän på FB säger att det är synd om mig.

Ser mig om.

Nej, hon menar mig.

Fast det kan hon ju inte mena.

Jag var ju inte heller tvungen att äta ”bara kyckling” (äter på inga villkor alls fisk) på en fattig ö i Karaibien och därför omedelbums måste åtgärda med köttigaste restaurangen med tillhörande söner vid nedstamp på italiensk jord.

Synd om, säger de…eller åtminstone en av sönerna.

Var väl det jag visste.

Hon hade helt fel kompisen på FB.