Vet egentligen inte riktigt vadan detta besök.

Jag var ju där som jag skulle och hämtade ut medicin och blev undersökt när jag skulle den 28/04.

Fast i slutänden är det bra.

Ska vara där klockan 15 och vi är där en kvart innan.

Sura kärringen i mottagningen muttrar om recept. Det har jag inget. Fast mitt efternamn står på hennes lista, ditklottrat med penna lite utanför listan.

Klockan 15.30 blir vi inkallade. Ja vi, säger jag, för jag ber min kompis följa med in för jag tänker fråga om diet och lite annat som det är bra att hon kan vittna om när sonen börjar tänka att jag hittat på.

Det är bra med bara en halvtimmes försening. I ett land som detta är alla, och jag upprepar, alla försenade alltid. Bara när man ska trycka till ungdomar som letar jobb med ljus och lykta kan man peka på ”senkomster”. Det gäller bara där.

Min onkolog är inte där. Då funderar jag igen på varför jag är där. Det var ju för att han skulle prata med mig…Istället är det den vanlige unge specialiserande läkaren och två till jag aldrig sett. En kvinna och en man. De frågar om magomfång. Jag har dokumenterat allting och redogör duktigt. Även min vikt tar jag upp. Att jag är orolig.

Det blir klämmande och lyssnande på magen. Glädjeutrop från läkaren jag känner. Det här går ju bättre och bättre.

Berättar om mitt återfall. Han tror det är något jag ätit som kroppen reagerat på. Medicinen gör också att vissa saker jag vet att jag alltid tyckt om nu smakar apa. Precis som vilket jäkla cellgift som helst.

Jag frågar om dieten och han säger att jag INTE ska gå på någon som helst konstig diet just nu. Äta det jag gillar bara.

Jag får ett recept till deras nutritionist (näringsfysiolog) som jag själv ska boka där uppe. Hon kommer att hjälpa mig att väga upp det som medicinen tar. För det är den som gör att jag tappar all vätska och med den allt annat också.

Sen sitter vi där och väntar medan den kvinnliga läkaren frågar grejer hon läser (hon ville inte undersöka mig) på skärmen. När hon frågar om alltså magen sjunkit vill jag skrika ”är du dum i huvudet eller?”. Men så gör man ju inte. Hon är ju uppenbarligen där för att lära sig. Lär dig då!

Helt plötsligt dimper onkologen ner på stolen. Med ett stort leende när allt är klappat och klart liksom. Min vän angriper med samma frågor och det känns lite som jag har min mor med mig igen. Fast det är okej för jag blir lite handlingsförlamad en stund. Han svarar som den andre. Säger att det var ingen överraskning med metastaserna. De såg de ju redan på röntgen. Jag sitter fortfarande lite som förlamad för för mig är inget alls säkerlagt och ingen ingen hade sagt något om metastaser. Fast jag låter bli att bråka.

Sen frågar jag om att dra till Sverige. Han säger att eftersom allt går så bra ser han inget som helst hinder. Medicinen vet han, liksom jag, finns vedertagen även där.

Fast jag får själv kontakta sjukhuset i Sverige. Han har inga sådana kontakter. Okej kan jag väl.

Sen får vi yra runt lite med recept för de har tydligen tryckt ut receptet jag skulle haft i min hand förra gången jag var där. Det ska stämplas hit och dit och tur att min kompis är med och springer och sen lämnar in det hos surra kärringen när jag bokar nutritionisttid. Det blir nu på fredag. Bra.

Det känns överhuvudtaget bra efteråt. Även att få lite hjälp med vad jag kan göra för att hjälpa min kropp i matväg känns bra.

Sen blev det tandläkare idag.

Men det tar vi i morgon.

Kan bara säga att det var skönt att det var lite sol i morse så jag kunde tanka lite till frukost innan jag skulle dit.